Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Inga fler pekpinnar – låt folk skänka pengar till vad de vill

”Det förblir en av de finaste gåvor jag fått i livet”, skriver Jennifer Wegerup om en gåva från en ung man i kassan i matvaruaffären. Foto: SHUTTERSTOCK

Vem är mest värd? Vem ska man helst hjälpa och rädda? En lidande leopardunge eller ett svältande barn? Svaret kan tyckas självklart och ändå inte.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frågan fångar den senaste tidens stundtals absurda debatt om vad man bör skänka pengar till.

En daglig diskussion just i dessa tider av konfirmationer, studentfiranden, bröllop och skolavslutningar.

Någon invänder mot en delikatesskorg med vin och ostar till läraren, varför inte hellre ge ett presentkort där vi skänkt en slant till miljön? En annan menar att det kanske inte är en så rolig present, ger vi gåvor för vår egen skull eller för att glädja andra? Bråk och tandagnissel.

Egentligen behöver någorlunda välbeställa personer i västvärlden nästan ingenting. Vad innebär den slutsatsen? Att de bara får fira födelsedag med insamlingar till välgörande ändamål? Att alla gåvor ska komma med godkänd moralisk etikett?

Saken ställdes på sin spets när Notre Dame brann och franska miljardärer som Francois-Henri Pinault gick ut och lovade miljard-bidrag. Storslaget tyckte somliga medan andra upprördes; att skänka pengar till en gammal kyrka när det finns så många nödlidande!

Bland de kändisar som ropade högst och argast fanns flera som tycks uppskatta dyr konsumtion att döma av deras bilder i sociala medier. Det är som bekant lätt att bli självblind när man ser bilden av upplevd godhet i spegeln varje dag.

Just artister och kulturpersonligheter borde ju annars om några veta att vi människor inte bara lever av bröd, själen ska ha sitt. Vi behöver våra kyrkor och teatrar, idrottsarenor och bibliotek, våra världsarv och gemensamma minnen, att vårda och älska.

Det vi inte behöver är mer pekpinnar i en tid där debatten redan är så hätsk och där till och med vår generositet nu kan vändas emot oss. Hur ska vi orka, hur påverkas vi djupt inom oss av att ständigt vara beredda att döma och dömas, att tolka allt negativt som inte stämmer med vår egen världsbild?

Som vi, i vår lilla vardag, där står mitt i försommarens jublande grönska och träter om en gåva till en uppskattad person. Så sorgligt, så futtigt.

Min mamma skänker enbart pengar till djur, det är vad hennes hjärta ömmar för. Inte ska hon dömas för det.

Vem bestämmer vad någon ska brinna för, vilja jobba för, donera pengar till? Är barns elände mer värt än vuxnas? Vem ska få slanten, prostatacancer eller bröstcancer? Vilka barn är hungrigast, vilket krig är värst? Får jag njuta av att skämma bort dem jag älskar när jag vet vilken misär många lever i?

Svaret kan bara bli ett: låt alla engagera sig i det de vill. Minsta gåva, vart den än går, är bättre än inget. Den enklaste av gester kan vara välgärning nog.

För fem år sen storhandlade jag till mitt nya hem och att jag själv bäddat skilsmässosängen gjorde den inte mindre full av törnen. Min yngsta dotter höll mig uppe, sprang mellan butikshyllorna, ivrig, oskyldig, ovetande.

Jag körde varu-vagnen fylld med sorg och skuld, mjöl och flingor, framför mig. Den unge mannen i kassan utbrast: ”Oj, ja ibland behöver man handla mycket”.

Mitt svar, om att jag skiljt mig och skulle flytta, kom lugnt. Men han måste sett något i min blick, om hur jag knappt höll mig uppe. Och han sträckte ut sin hand och fångade mig när han sa:

”Du får ta så många kassar du vill gratis”.

Det var allt han kunde ge mig men det räckte.

Det förblir en av de finaste gåvor jag fått i livet.