Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Gaia och Camilla får aldrig fira in det nya året

Gaia von Freymann.Foto: Facebook
Camilla Romagnoli.
Pietro Genovese.

Den sista stjärnblomman sprack mot himlen, dess blad regnade ner över oss i ett skimrande regn och sen var det över. Min yngsta dotter, då fem år, hade lyckats hålla sig vaken över tolvslaget. Nu stod hon där i nyårsnatten, tittade upp mot den nyss sprakande, nu åter så trista natthimlen, och utbrast:

”Nu har raketerna slocknat och det är bara en helt vanlig tråkig dag.”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon gav oss alla det nya årets första gapskratt, men hon fångade också hela livet med barnets omedvetna klarsynthet. Grå vardag, på alltför många ställen oändligt lidande och blott då och då fyrverkerier. 

Kanske är det just vår välmående västvärlds och vår tids totala egofokus och uppfattning om att livet ska vara en ständig självförverkligande fest, som får så pass många att må dåligt, inte minst alldeles för många unga. Inga andra gudar än oss själva, inga målbilder annat än den perfekta selfien. 

Jag tänker på det när jag läser om den tragiska olycka som dominerat i italienska medier i julhelgen. Tre nätter före jul var de 16-åriga väninnorna Gaia von Freymann och Camilla Romagnoli ute och roade sig i Rom-natten. Strax före midnatt började de gå hemåt. För att slippa en omväg på några minuter och meter struntade de i att gå över övergångsstället och beslöt sig för att klättra över vägräckena och korsa en stor hårt trafikerad väg där bilarna kommer i hög fart. Det var mörkt och dålig sikt. Samtidigt kom i en stor Suv den 20-årige Pietro Genovese körande i runt 80 kilometer i timmen. En annan bil hann se Gaia och Camilla och undvika dem, Genovese däremot körde på dem och kollisionen blev fruktansvärd. Båda dog omedelbart och slungades i väg 20 respektive 25 meter. 

Bilder på den förstörda bilens motorhuv låter förstås hur och med vilken kraft den träffade de båda flickorna.

På platsen samlades snabbt gråtande vänner, flickornas föräldrar och Pietros far, Paolo Genovese. Han är en av Italiens mest kända regissörer i modern tid. I Italien publicerar media alltid namn, ålder och nationalitet på både offer och förövare, även bara vid misstanke om brott och nyheten har lagt allt annat i medieskugga under julhelgen. Paolo Genovese sa redan på olycksnatten att allas liv nu är förstörda, framför allt flickornas familjers men även hans sons och hans familjs. 

Sant är att de två unga flickorna korsade vägen när bilarna hade grönt ljus och inte på ett övergångsställe. 

Men inget ändrar det faktum att Pietro Genovese visade sig ha 1,4 promille i blodet, en mycket hög alkoholhalt. Han kom direkt från en julmiddag där han druckit stora mängder vin och hade även spår av kokain och cannabis i blodet. 

”Jag såg dem inte, jag såg dem inte alls”, var hans första ord. 

Pietro Genovese hade redan tidigare blivit av med körkortet på grund av droginnehav. Bilden som träder fram av honom är den klassiska: en ung man med manegen krattad, pengar, bilar, bra utbildning, fin familj – men ändå inte nöjd. Uttråkad, blasé, på jakt efter snabba kickar, utan vilja att ändra på sig eller ta hänsyn till andra. Han hade allt men det var inte nog och snart kan han nu i stället stå utan något alls. 

20-åringen riskerar, med rätta, ett mycket långt fängelsestraff. All ånger och förtvivlan, all insikt om hur gott han egentligen hade det, utan fyrverkerier men i den vardag som är livet, med ömsom vin, ömsom vatten, sol och regn, berg och dalar, den kommer för sent, för sent.

I dag begravs Gaia och Camilla, de får aldrig fira in det nya året, det nya decenniet. För deras familjer ringer inga nyårsklockor, bara sorgens.