Jennifer Wegerup
Är detta något att begråta eller bejaka, bara acceptera eller rentav omfamna, välkomna? Debattvågorna om kvinnligt åldrande har gått höga ett bra tag nu, förd av en rad kvinnor jag respekterar, i diverse tidningar.
En manlig krönikör fnös föraktfullt i en spalt, hur kan begåvade kvinnor vara så inåtvänt självupptagna när världen står i brand? Andra tycks förvånade över att tunga namn inte nöjer sig med ett intellektuellt kapital utan sörjer förlorad, eller åtminstone bedagad, skönhet. Som om det fanns en motsättning, som om vi inte kan rasa i både det stora och det lilla, som om vi inte vore både kropp och själ. Självklart är det inte roligt att bli fulare, enligt den mall vi definierar skönhet med. Särskilt inte i en värld där män i whisky-reklam och film kan vara före förste älskare med vitt hår, fårade ansikten och åldrade kroppar. Medan kvinnorna främst ska vara unga ljuva nyponrosor att plocka.
Allt det här vet vi, liksom att åldrandet är oundvikligt. Så frågan är hur vi hanterar det? När jag tänker på att jag är 49 år tänker jag att det är den åldern då många män börjar om med fru två eller åtminstone en älskarinna, då de blir höga chefer eller premiärministrar, njuter sin livserfarenhet, kunskap och pondus. Tänk Silvio Berlusconi och ni fattar. Ja, det är skillnad mellan könen, men det är bara vi själva som kan ändra på sakers tillstånd, ta för oss, i stället för att ta ett steg tillbaka.
Och jag måste instämma med min väninna, visst var vi både smalare, slätare och piggare för 25 år sen. Men inte nödvändigtvis mer attraktiva. En ung tjej är en sak, en mogen kvinna något annat. Vi konstaterar ödmjukt över en middag att vi aldrig varit mer intressanta att konversera med, tryggare i oss själva, mer öppna för att lyssna på andra och definitivt oerhört mycket bättre i sängen än förr. Blygsel och osäkerhet är borta, hungern större, viljan att ge och ta. Vi låter sovrumsljuset vara tänt.
Jag skulle så innerligt önska att fler kvinnor i mogen ålder såg sig som det kap de faktiskt är. Att de såg sig om, i stället för att se sig så mycket i spegeln, att i stället för att se valkar och tyngd såg en kvinnas, en verklig kvinnas, fulla dragningskraft. En magnetism som förstärks, inte minst i yngre mäns ögon, av att de flesta av oss inte jagar en man för att sätta bo eller skaffa barn, det är bakom oss. Vi vill leva och njuta här och nu, nu när vi insett hur förfärande kort och förgängligt livet är.
Den unga tjejens osäkerhet och väntan med telefonen i handen är också borta. ”Spelar du svårfångad” undrar ännu en ung man som vill chatta och skriver var femte minut. Nej då. Jag har bara varken tid eller lust; jag ska skjutsa ungar hit och dit, dra in cashen och kånka matkassar. Vi hörs när vi hörs, ta det lugnt vännen! Och då blir de så intresserade, förstås.
Som väninnan säger: ”Jag känner att jag har alla kort på handen i det här spelet numera”.
Och så är det ju, livet tar och livet ger. Där ungdomens skönhet går förlorad, går så mycket annat vunnet. Jag önskar att alla fullmogna kvinnor såg sig själva, sträckte på ryggen och insåg att ja, knoppningens tid är över.
Men också högsommarens mogna prakt, höstens sista glöd och vinterns frostnupna slocknande rosor, har sin skönhet. Förstärkt av vissheten om att vi nu, mer än någonsin, borde skynda att älska.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: