Jennifer Wegerup

För allt detta som är Sverige skulle jag strida

Foto: KARL MELANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Jag skulle aldrig dö för Sverige”. ”Krig är alltid fel”.

”Varför ta till vapen mot en övermakt?”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När Ukrainas folk nu visar upp ett mod och en moralisk styrka som tar andan ur en hel värld, då blir kontrasten mot dem som inte vill eller förmår lyfta blicken stor. Ingen normal människa vill ha krig. Men alla som lämnat sagoböckerna bakom sig och i stället läst lite historia vet att vissa värden måste försvaras, om och om igen. 

Det är ännu en vitblek marsdag, allt är sig likt och ändå inget. Jag går och köper semlor och kollar på hemvägen var våra närmsta skyddsrum ligger.

Ett är nära vår mataffär, ett annat strax intill barnens gamla skola. Minnen flockas när jag ser skolgården med en trött snögubbe, teckningarna i klassrummens fönster, matsalen, gympasalen. Själva sinnebilden av en trygg barndom i ett säkert hörn av världen. Sen letar jag efter skyddsrummets ingång, kramar kartongen med fastlagsbullarna, som för att hålla fast vid ett uns av trygg vardag.

När en chef ringer och säger att jag snart kan bli utsänd är det en lättnad. Att få göra något, agera, bidra, vad som helst utom att sitta still i oro och vrede.

Om man är en sådan person som avskyr allt vad nationalism heter då? Om man inte håller på ett enda parti i riksdagen? Om man inte tror på att vi någonsin kan hamna i krig? Fint, vi lever i en demokrati. Det finns en massa saker i Sverige och vår samtid som både retar mig och oroar mig djupt.

Ändå älskar jag mitt land och ja, jag skulle om jag måste ge mitt liv för det. Framför allt för mina barns skull. Jag skulle göra allt för att försvara vår demokrati. Även för mina meningsmotståndare, för allas vår rätt att tycka och säga vad vi vill. Vår frihet att kunna kritisera regeringar och ministrar, i media och med plakat på gatorna, utan att riskera att hamna i fängelse.

För allt det som är Sverige skulle jag strida. För alla fina svenska män som kan byta både bilens tändstift och blöjor och tycker att det är självklart.

För att jag, mina vänner och döttrar, är fria att klä sig oss som vi vill, ha sex som vi vill, göra vad vi vill. För mina flickors rätt att fortsätta att leva i ett fritt jämställt samhälle. För att vi ska förbli ett land där människor inte riskerar svåra straff om de älskar någon av samma kön. För vårt vidsynta, toleranta land.

För vår trubbiga stelhet men också obändiga förmåga att njuta på trots; vår vilja att leva och älska när vårnätterna blir långa och ljusa och vi sitter ute och huttrar, bara för att vi s k a äta utomhus.

För vårt tappert burna vemod när vintern nalkas. För våra skogar, fjäll och ängar, stränder och insjöar. För hoppet i frusna själar vid valborgselden. För höstens sista generösa färgprakt. För vår historia, vårt språk, våra sagor och sånger. Våra dikter och diktare. För det som varit, det som är och det som ska bli. För köttbullar och falafel, lussetåg på förskolan och midsommarfirande i ösregn. För syrener och gullregn. För en kall öl en varm kväll i sällskap av rätt man. 

För sambastu och Pippi Långstrump. För minnet av min pappa som sätter upp flaggan på vårt lilla 70-talshus fasad, när Sverige vunnit i fotboll. För min mamma, mormor, farmor, mina kvinnliga chefer och alla andra som banat vägen och fortsätter att ta plats. För alla som sliter och släpar och gör sitt bästa och gör rätt för sig, varje dag, bortom alla rubriker och all ära. För alla som kämpat och lidit och dött för den frihet somliga tycks ta för given. För allt det skulle jag utan att tveka strida, ja. För min värld, mina värderingar och allt jag håller kärt. Skulle inte du?

Jennifer Wegerup

Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.

Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: