Jennifer Wegerup
Jag var en av dem som dock aldrig trodde på att vi skulle sluta flyga och semestra utomlands. Det är ju inte som att vi fram tills pandemin rest och rest och rest för att vi var tvungna.
Vi reste för att vi vill det, älskar det. För att vi i alla tider velat se världen och möta andra människor och kulturer, lära, leva, uppleva.
Fördömandena om flygskam tystnade när planen blev stående och världen stod still. Allt stod still. Två år där vi främst tänkt på att överleva, inte på att leva. Två förlorade år.
Jag reste i jobbet även under de första månaderna, de värsta. Flygningar jag aldrig glömmer, 27 timmars resor till Italien i stället för tre timmar. Bara jag och två personer till ombord på ett helt plan. Nedsläckta jätteflygplatser i spöklik tystnad. Poliskontroller överallt. Militärer. Frågor. Dokument att fylla i. Stängda gränser. Skyltarna som visade tre flighter på en hel dag. Bara vi som måste reste, världen höll andan.
Nu flyger jag från Stockholm till Rom, Arlanda myllrar av liv, köerna är tillbaka, skyltarna fulltecknade. Paris, London, Mallis. Alla vill resa igen – som väntat. I Rom är det åter så fullt med turister att man knappt kan röra sig på gatorna, hotell, uteserveringar och museum är fullproppade.
På hemmaplan börjar folk tröttna på att jobba vid köksbordet i pyjamas, längtan växer efter att se kollegor, ta en drink efter jobbet, prata, umgås, flirta, le, diskutera – mötas, helt enkelt. Det var visst inte så roligt att leva hela sitt liv framför en skärm, nej.
Tankar som egentligen borde vara rätt självklara, för alla som ser bortom önsketänkande: vi är här på jorden en väldigt kort tid och att leva i ångest och skam och förmätet fördömande av andra gör oss olyckliga. Det innebär inte att vi inte ska vårda världen, tvärtom, men det måste ske utifrån realistiska förväntningar på vad människor vill och en medvetenhet om att vi alla är olika. Att vi skulle börja resa igen, även flyga mycket, var väntat.
En kollega säger att han ångrar familjens corona-köp av en liten röd stuga i södra Sverige. Allt är så fint men också lite trist och mycket kallt, där mellan granarna. Han har i smyg bokat en resa till Grekland i sommar. På andra sidan sjön bor en granne som aldrig lämnat landet och är nöjd så, hela hans värld är där. De metar ihop ibland, i vänskaplig tystnad, oense om allt men överens, ändå. Kriget kastar sin långa skugga även över sjön, vem vet vad den här sommaren bär i sitt sköte, varför bråka då.
Även här i Rom finns medvetandet om kriget runt hörnet, viskar dovt i gränderna, värker i hjärtat. Vi jagar bort det med sol och vin.
”Jag har aldrig sett folk så här vilda, på de trettio år jag jobbar här. Alla vill bara leva här och nu, jag tror att det är en kombination av pandemin och kriget. Vi vet inget om morgondagen”, säger barägaren och blickar ut över trängseln. Ett gytter av ivriga, förväntansfulla semesterfirare och flanörer som vill fånga dagen, dagarna som återstår.
Av semestern, av livet. Så mycket vi bara kan och hinner.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: