Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Fåfängan riskerar att göra oss ytligare och dummare

Det säger inte så lite om den tid vi lever i, att ett ögonblick inte känns verkligt och värdefullt förrän vi lagt upp det på Instagram eller Facebook, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Adobe Stock

Fåfänga – definitivt min favoritsynd.

Slutrepliken från Al Pacino i Djävulens advokat.

Hur väl den fångar dagens tidsanda; mer än något annat vill vi bli sedda, lajkade, bekräftade. I slott som koja.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Få forum är mer troliga att förstöra karriärer, äktenskap och liv än sociala medier. Men likt nattfjärilar flyger vi blint in i berömmelsens – verklig eller inbillad – flammor. 

Där fåfängan går in går vettet ut. Fråga bara Margaux Dietz. Hon borde, tycker man, förstått att utelämna en i covid-tider partajande partiledare från sin podd, för att inte tala om hemfärden i Säpo-bilen. Men det var ju så härligt att få skryta lite om, så att tanken på eventuella konsekvenser inte fanns där. Jag förstår känslan, det finns ögonblick jag gärna delat, vänner vars glans jag gärna solat mig i även offentligt. Men det är bara att låta bli.

Det säger inte så lite om den tid vi lever i, att ett ögonblick inte känns verkligt och värdefullt förrän vi lagt upp det på Instagram eller Facebook. En förståelig känsla för folk som jobbar och gnor på i en vardag långt bortom rubriker och glamour. Då kan det kännas viktigt att känna sig sedd, vare sig man visar tuttarna eller fotar fredagsmyset. Att så många som har så väldigt mycket att förlora, framför allt politiker av alla färger, inte kan hålla sig borta från sociala medier-cirkusen är desto märkligare.

Tanken att man är folklig om man visar upp villa, vovve och barn fungerar väl så där. För att inte tala om Nobel-klänningar, lyx-slipsar, flygturer med regeringsplanet och annat som utgör makthavares vardag, men är mycket långt ifrån väljarnas. Tar man ett eller två glas vin därtill blir riskerna ännu större. Vi minns SD- och M-politikernas klassiska låtsas-gruppsex-bild på Instagram. Harmlöst eller djupt omdömeslöst, åsikterna kan gå isär, men med rådande debattklimat ges ingen nåd. 

Twitter är en annan fångstgrop där folk bara väntar på att deras fiender ska slira på tangenterna så att de ska kunna ta en skärmdump, mejla arbetsgivare och/eller tipsa medierna.

Som purung reporter här på Expressens dåvarande söndagsbilaga hade vi sommaren 1995 något som hette ”Kändisarnas fotoalbum”. Ett uppslag med ett tiotal fotografier som en berömd person omsorgsfullt valt ut, med noggrant övervägda bildtexter till.

Jag tog tåget till Bollnäs för att få ta del av Kikki Danielssons liv i bilder. Hon var självutlämnande, öppen och osminkad, både bildligt och bokstavligt. Jag minns KD-ledaren Alf Svenssons bilder med det klassiska badbyx-fotot i centrum. Hans sällsynt skickliga sätt att avväpna och hantera oss i media, leende, lugn, målmedveten.

Marita Ulvskog, en bild på henne tillsammans med Ronald Reagan, hur hon vägde varje ord för att beskriva sin djupa antipati för hans politik - men med stil. 

Det känns som ljusår bort från tonläget hos en del av dagens ledare på Twitter, alltifrån Donald Trump till vissa av våra inhemska förmågor. Skjuta från höften och vara hämningslös, det är refrängen. Även på lokal nivå skriver kommunalråd och mellanchefer med jämna mellanrum ut sig: sexism, rasism, hat, hot, allmän klumpighet.

Och jodå, det finns även journalister som går bort sig.

För oss i media är det ändå mestadels mumma hur världens ledare och berömdheter dukar bordet åt oss – på kort sikt.

I ett större perspektiv riskerar fåfängans fyrverkeri att göra oss allt dummare och ytligare, som individer och samhälle. 

Jag minns hur jag stod där på Bollnäs torg, tog en grillad med mos och i andra handen höll Kikki Danielssons foton i ett kuvert som jag lovat att vara så rädd om.

Tio bilder, ett liv.