Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Få skulle säga att ”det finns inget afghanskt egentligen”

SAS-reklamfilmen plockades bort efter mindre än ett dygn.
”Det verkligt allvarliga är förstås inte maten och midsommarstången utan förnekandet av större saker.”Foto: LENNART BERGQUIST
”Men helst ska han förstås gå till en Sibylla-korvmoj, smaka på det riktiga Sverige. Stå i kylan och blötan och äta med plastbestick. Köttbullar och mos med lingon och sås. Jag nickar och ler.”Foto: JOEL ERIKSSON / JOEL ERIKSSON

Planet går ner för landning, Sverige breder ut sig under mig. Sovande fält och vintervilande åkrar, skogar som blånar bort i fjärran. Oglamoröst, lågmält, älskat. 

Sett genom mitt hjärtas filter, min barndoms minnen. Kärleksögon som förlåter brister och problem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mannen bredvid mig, en italienare från Verona, ser något annat. Tar han in det grå, trista? Vad ser han? Den äldre kvinnan framför mig, vad tänker hon, hon som läste en av mina krönikor tidigare under resan? Jag såg det och berördes, fylldes som alltid av tacksamhet; att jag får nå ut. I tidningar, tv, böcker. Få saker upptar mina tankar mer än att förstå min publik, se den, komplex och komplicerad, aldrig underskatta den.

Vi går av planet, SAS tackar för att vi valt att flyga med dem. Bra passagerare, fastän vi gillar köttbullar! Inskränkta nog att välja att flyga inhemskt är vi också.

Lika inskränkta som min italienska väninna som bara väljer kött och ost från Italien på sitt Coop i Milano. Lika hemmablinda som alla nyanlända som handlar i butiker med kryddor och råvaror från deras hemländer.

Eller inte. Inte alls. Att vi alla omfamnar det egna är djupt mänskligt och innebär inte att vi inte samtidigt har plats i vår famn även för det främmande.

Få saker känns tröttare och mer kontraproduktiva än att, direkt eller indirekt, tala om för människor att de är dumma om de inbillar sig att något med blågult omslagspapper är värt att hålla fast vid. På nolltid har vi gjort kebab och thaimat till vår vardag, så vem bryr sig om när köttbullarna kom inrullande över gränsen? Gärna historiekunskap, men inte en infantil debatt.

Det verkligt allvarliga är förstås inte maten och midsommarstången utan förnekandet av större saker. Som skandinavisk kvinna har jag alltid sträckt stolt på mig ute i världen över vår jämställdhet och frihet. Var den kampen började anser jag är betydligt mindre viktigt än var och hur den slutar och ständigt pågår.

Vår demokrati, vårt öppna samhälle, våra kvinnliga präster och poliser, homosexuella som gifter sig i kyrkan, sambastu, pappalediga män, Systembolaget, vår vidsträckta natur, allemansrätten – allt det hade jag tagit med mig ombord på vilken reklamresa som helst för Sverige och Skandinavien.

Få skulle säga till invandrade att ”nej du, det finns ingen libanesisk kultur alls” eller ”du tror nog att det här är afghansk mat och musik men det finns inget som är afghanskt egentligen”.

Alla kulturer är sprungna ur en smältdegel, alla vanor och traditioner stadda i ständig förvandling. Det innebär inte att folk har fel när de upplever dem som just sina, tvärtom. Den som är trygg vid sitt köttbullsfat är mycket mer öppen för att släppa in även nya rätter på bordet. Det ingen vill är att känna sig klappad på huvudet eller uppsmiskad ovanifrån. Särskilt inte av dem man är kund hos. 

Mannen intill mig pratar i mobil, på italienska: ”Jag har käkat en macka ombord, du vet svenskarna är galna, de äter middag vid sex på kvällen, sen stänger allt.” 

Jag vet att han har lite rätt men mest fel, så som det är med det mesta. Många nyanser men ändå för få. Ungefär som med debatten kring SAS-reklamen.

Först tiger jag, lite ordknappt svenskt, ursäkta ursäkta.

Sen kan jag inte hålla mig. Jag böjer mig fram och talar lent i hans öra om alla fina ställen där han kan äta sent och gott.

Men helst ska han förstås gå till en Sibylla-korvmoj, smaka på det riktiga Sverige. Stå i kylan och blötan och äta med plastbestick. Köttbullar och mos med lingon och sås. Jag nickar och ler.

En svensk nationalrätt, jag lovar!