Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Ett ögonblick – och allting slås i spillror

En kvinna misstänks nu för att ha kidnappat bebisen, som försvann i Hisings Kärra. Foto: HENRIK JANSSON / EXPRESSEN / GT

Ditt barn är borta, du kan inte hitta det.

Vagnen står inte där du ställt den.

En förälders yttersta fasa.

Den här gången slutade det väl. Bebisen som rövades bort i sin vagn återfanns oskadd.

Mamman var bara borta några minuter.

Ett ögonblick – och allt slås i spillror.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu fick dock historien ett lyckligt slut, den missbrukande kvinnan som tog bebisen hade inte skadat den. Jag kan bara föreställa mig timmarna av fasa innan den lilla flickan hittades. Av oro, vånda, självförebråelser, desperation.

Min äldsta dotter försvann som treåring ombord på en stor båt, ute till havs, på midsommarfirande. Hon var i ett lekrum där hon inte kunde öppna den stora tunga dörren själv men äldre barn hade släppt ut henne, fick vi senare veta. Hon var ensam i ungefär två minuter innan jag kom dit och fann rummet tomt. Så många tankar, så fort, en iskall rädsla som drog igenom kroppen, en ren skräck som inte liknade något jag känt förr. Jag var höggravid med lillasystern och rörde mig klumpigt men minns hur jag sprang ut på däck. 

Överallt glada festklädda människor men ingenstans min treåriga dotter i sin vita klänning och sin blomsterkrans. Mitt hjärtas hårda slag, järnsmak i munnen, det stora havet i ögonvrån, tankarna på att hon ramlat överbord och var borta för alltid och att det var mitt fel. Det tog mig kanske en knapp minut, mitt livs längsta, att komma runt på andra sidan däck och se henne, få henne i min famn och sen svartnade det för min blick, jag måste sätta mig. Jag sov inte en hel natt en lång tid efteråt och ännu nu, snart tio år senare, ger minnena mig frossbrytningar.

En annan gång gömde sig lillasyster bland kläderna i en butik, höll sig undan, skrämde oss med sin lek. Alla föräldrar har upplevt de här stunderna någon gång: ett ögonblicks ouppmärksamhet i mataffären, på stranden, på lekplatsen - och plötsligt syns barnet inte till.

Att vara förälder är att älska bortom all fattning. Priset för den kärleken är oron, rädslan för att något ska hända barnet. Jag minns de första barnvagnspromenaderna, hur varje bil, varje vass nedhängande istapp från takåsarna, utgjorde ett hot mot den lilla personen i vagnen. Med tiden vänjer man sig, jag är inte någon hönsmamma, att älska är också att låta sina fågelungar flyga fritt. Men alla föräldrar vet hur svår balansgången är, hur fin gränsen är mellan att skydda och överbeskydda.

Kanske på grund av allt ont jag sett i mitt jobb som journalist, kanske för att jag bott mycket utomlands, så har jag alltid varit rädd för att lämna barnet ensamt i sin vagn. Många andra föräldrar har tyckt att jag är löjlig, vad kan vara bättre för barnet än att sova utomhus i friska luften? Jag håller med fullt ut men sin oro rår man inte över.

I Italien, där jag bor deltid, är förskolor och skolor inte öppna på samma sätt som i Sverige, vem som helst kan inte bara gå in där. Det är grindar och staket, låsta dörrar, krav på legitimation på många ställen – en annan verklighet.

Så är det i många länder. Inte heller Sverige är ett Idyllien och det räcker med en enda människa, som vill illa, för att det ska sluta illa.

Vi behöver dock inte alla tycka lika och göra lika, kring våra barn, bara vara överens om att vi vill deras bästa.

När jag hörde att den lilla bortrövade flickan hittats oskadd var det en sådan lättnad och jag tror att många som följt nyhetsrapporteringen kände likadant.

En strimma ljus i januarimörkret, ett lyckligt slut och sådana behöver vi, alla.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!