Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

En så vacker kärleksgåva – men jag kan aldrig bära den

”Jag tänker på när Mommo full av förväntan öppnade presentasken och hoppas att pälsen skänkte henne några av hennes lyckligaste sekunder i livet”, skriver Jennifer Wegerup. Foto: Shutterstock

Den är lika vacker som sorglig, novellen Pälsen, den mest blänkande pärlan i Hjalmar Söderbergs Historietter. 

Min mamma gav mig den att läsa som rätt liten, som vuxen läste jag om den och förstod mer, berördes djupare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skulle du ha på dig päls?

Den fattige och döende doktor Henck får låna en päls av sin rike vän, häradshövding Rickardt, som har en affär med Hencks hustru. Slutorden, de lågmält sorgmättade, när Henck tackar för lånet av pälsen: ”Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet”.

Jag tänker på de orden när jag i en av mina systrars garderober hittar vår släkts päls, den först så högt omsjungna och senare omvärderade. Den hänger där i mörkret, gömd, glömd.

Pälsen var min mormors och hon lät min syster ärva den.

En päls av ozelot, ett vackert litet kattdjur som lever i Syd- och Centralamerika. Pälsen är len och skimrande, jag stryker med handen över den, känner dess mjukhet och värme.

Jag lyfter ner den från dess galge, ser den eleganta etiketten från en sen länge nerlagd butik i Uppsala. Så tar jag på mig den, känner dess tyngd. Den väger mycket mer än den ser ut att göra, men framför allt tynger den inombords, på mina, på allas våra sinnen. Det är därför den hänger i en garderob, oanvänd.

 

Förvisso går ingen av oss i familjen på en massa tillställningar som fodrar tjusig päls som ytterplagg. Men även om vi gjorde det hade ingen av oss valt äkta päls, trots att den tillverkades och köptes för snart 60 år sen, i en annan tidsanda, en annan värld. 

Ozelotpäls har genom åren varit lika eftertraktat som dyrbart. År 1969 importerade enbart USA 133 000 pälsar. Det lilla åtråvärda kattdjuret har därför stundtals listats som sårbart.  

I dag mår rasen bättre, efter förbudet mot handel med dess exklusiva päls. 

Mommo, hon som grät över en död nyckelpiga, skulle aldrig velat ha en sådan päls i dag, nu när vi vet mer. Men när hon fick den var den för henne ett ömhetsbevis bortom fattning. Hon var hemmafru med två barn, mamma och min moster. Morfar var kamrér och uppfinnare. De bodde i en liten lägenhet och mormor hade lärt att hushålla med pengarna. Lyx och flärd hörde hemma i böcker och biofilmer, inte hos dem. När morfar en dag kom hem med ett vackert paket, innehållande pälsen, var det en dag av lycka, av något overkligt, sagoskimrande.

Pälsen blev en del av mammas familjehistoria, mytisk, symbolisk, beviset på min morfars storslagenhet och kärlek.

Vi barn lyssnade andäktigt till historien.

 

Som tonåring fick jag höra en annan version av berättelsen om pälsen; den om en familj som kämpade hårt för att hålla skenet uppe i Uppsalas akademiska kretsar. En storslagen gest eller en uppkomlings högfärd? Allt beror på vem du frågar, som alltid här i livet. I dag tänker jag mest att det ena inte utesluter det andra, höga och låga ändamål vandrar ofta hand i hand. Och vem är jag att döma, vem av oss har inte någon gång drömt om att vara förmer än vad vi är?

Frågan för oss nu är snarare vad vi ska göra med pälsen. Ingen vill ha den på sig. Att slänga den vore som att kasta bort en del av Mommos liv och alla de ozelot-liv som offrades för att tillverka den. Vi kunde sälja den och skänka pengarna till Världsnaturfonden. Men dels vill vi inte bli delaktiga till att någon annan bär äkta päls och framför allt är även andra hands-handel med ozelot-päls numera förbjudet. 

Vi finner ingen lösning, så vi hänger tillbaka den i garderoben. 

Åter in i mörkret och glömskan. Jag tänker på när Mommo full av förväntan öppnade presentasken och hoppas att pälsen skänkte henne några av hennes lyckligaste sekunder i livet.