Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Eleverna dras in – vare sig de vill eller inte

Greta Thunberg i Hamburg den 1 mars. Foto: DANIEL REINHARDT / AP TT NYHETSBYRÅN

Min 13-åring kommer hem från skolan, villrådig. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det ska bli skolstrejk för miljön i morgon. Världsomspännande. Hon bryr sig om klimatet; hennes mormor, min mamma, är vegetarian sen 1984 och en nära släkting är ekologisk bonde. Vi pratar miljö vid köksbordet men det innebär inte att man måste vilja strejka.

Många på skolan ska göra det. Somliga för att de är engagerade. Andra för att de ”skiter i miljön men det är skönt att slippa lektioner”. Några ska strejka för att de känner sig smått tvungna, de vill eller vågar inte sticka ut, gå mot strömmen. 

Det är där problematiken med de mycket hyllade och mycket lite ifrågasatta skolstrejkerna börjar på allvar. 

Det är inte en kritik mot Greta Thunberg eller andra unga som känner att de gör det rätta. Problemet är en vuxenvärld där alltför många, även ibland vi i media, springer åt det håll den rätta vinden blåser för tillfället utan att ställa berättigade kritiska frågor och utan att granska. Klimatångest är det nya modeordet och ve den som ifrågasätter det.

Vem av oss upprörs inte av att se en döende delfin som fastnat i plastpåsar i havet? Det innebär dock inte att vuxna i nyckelroller, som lärare och journalister, bör tappa sitt kritiska omdöme.

Vet ni vem som ligger bakom strejken? frågar jag.

Långt ifrån alla elever har koll på organisationer som Klimatsverige och Klimataktion, som uppmanar till skolstrejk. Upplägget på deras hemsidor är begåvat med direkt tilltal till de unga. ”Sjung för klimatet” eller gå på ”Klimatparty!”. Strösslat med budskap om att leva kött- och flygfritt.

I media rapporteras om upprörda elever som inte får lov att strejka. Den andra sidan: de elever som inte vill strejka men har svårt att stå emot grupptrycket uppmärksammas däremot inte. Inte heller det faktum att miljöfrågan inte alls är opolitisk utan högst brännbar. Bland organisationerna i Klimatsveriges nätverk återfinns bland andra Rött Forum Stockholm, Radikalisera klimatpolitiken nu, ABF, ETC och Svensk-kubanska föreningen. 

Frågan är hur många av de elever som strejkar som vet det? Hur många av de lärare som uppmuntrar till aktivism? Hur många av oss i media? 

Det vore inte på något vis bättre om miljöorganisationerna stöddes av en rad rörelser på högersidan. Det jag vänder mig mot är all dold politisk påverkan av unga, dessutom med skolan som ett slags plattform i form av skolstrejker. Den skola där alla barn och unga enligt lag måste gå och där alla elever alltså dras in i den här frågan, vare sig de vill eller ej. 

Vi vet hur känsliga tonåringar är för kompisars åsikter. Men man kan vara en glödande miljökämpe utan att vilja strejka och få olovlig frånvaro. Man kan vilja rädda miljön men se andra politiska vägar. Man kan också tycka att andra frågor är viktigare – och måste få lov att göra det utan att utpekas. Detta är en grundbult i demokratin.

Jag minns våren 1986. 7:e klass, Tångaskolan i Falkenberg. Ett påbud om elevstrejk. En tjej i 9:an spände ögonen i oss som inte ville strejka och väste: ”Då är ni svartfötter, strejkbrytare, själviska”.  Att hon var lika självisk, helt fokuserad på sin sak där vi var nyttiga redskap, det vågade jag inte säga då. 

Min bästa kompis och jag strejkade, mot vår vilja, fegt men förståeligt. Vi gick till bensinmacken strax intill skolan och köpte mjölkchoko-kola och sen satt vi bakom gympasalen och höll oss undan. 

Engagemang är vackert – så länge det är frivilligt och de som tycker annorlunda respekteras.