Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Egoisterna som saknar omtanke och medkänsla

Så kan coronaspridningen bli i höst, enligt Folkhälsomyndigheten
Hundratals bilar samlades i Falkenberg, trots att den årliga bilträffen Wheels & wings var inställt.Foto: Mikael Berglund
Folktätt på en strand i Stockholm i juli.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Pandemi eller ej. 

Visst har jag sett allt från stilla respekt och hänsyn till självuppoffrande medmänsklighet. 

Men också folk som kör på som vanligt. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Blåklockorna längs min promenadväg lovar ännu en tid av fägring, men väl hemma blir jag sittande att summera den sommar som gått. 

Lite annorlunda ja – och ändå inte. Rädsla och oro har skingrats i solen och vi människor är som vi är och alltid har varit; oss själva närmast. Pandemi eller ej. Visst har jag sett allt från stilla respekt och hänsyn till självuppoffrande medmänsklighet. 

Men också folk som kör på som vanligt. I min sommarstad Falkenberg körde över 500 veteranbilar, bokstavligen, på som om ingen pandemi pågick.  

Den årliga bilträffen Wheels & wings var corona-inställd men det struntade de som ändå cruisade längs strandpromenaden i. Det, liksom alla restriktioner, allt avståndstagande, allt hänsynstagande. Falkenbergspolisen kallar beteendet för ”ett totalt haveri” och ”ett lågvattenmärke ur pandemisynpunkt”.

Att bara peka finger åt en viss grupp personer är samtidigt för lätt.  På en strand söder om stan ser jag en annan variant på samma egoism och dagens attityd, att vi själva väljer vilka regler vi vill följa. En familj bredvid oss får plötsligt en främmande blöt lös hund över sig, direkt upprusande från badet. Husse och matte står en bit bort och skrattar, ropar oansvariga hundägares eviga ”Han är inte faaarlig!”.  Att skyltar tydligt talar om att hundar inte får vara på stranden mellan 1 maj och 15 september blundar de för, också de barn av sin tid: vi gör som vi vill och lyder bara de regler som passar just oss.

Egna barn och andras ungar – en gammal refräng men sällan så tydlig som denna sommar, på bryggor och i barer där så många kör sitt eget race, utan omtanke och medkänsla.

Jag har personligen aldrig varit rädd för att smittas av covid-19 och ser gärna en återgång till normaliteten så fort som möjligt. Konsekvenserna av en värld i konstant nödläge riskerar att bli långt värre än dem av viruset i sig . Men så länge regler och rekommendationer finns i vårt samhälle är de till för att följas, vare sig det gäller smitta, hundar eller annat. I det lilla och i det stora. 

Den allt mer utbredda inställningen att vi alla har rätt att plocka russinen ur kakan är på sikt ett reellt hot inte bara under en pandemi utan mot vår demokrati. 

Pärlbandet av exempel är oändligt:

Vill du söka frihet för dig själv här gäller det även för din kvinna, jämställdheten ska vara ovillkorlig. 

Jublar du på valdagen ett år måste du också vid nästa val kunna tugga i dig den bittraste av kakbitar; de motståndare du avskyr fick flest röster av folket och/eller lyckades finna nog med allierade för att ta makten. Att inte acceptera utgången av ett val är första steget mot anarki och det skrämmer mig varje gång jag hör folk som borde veta bättre säga att vissa valresultat, de skulle inte gå att godta.

Och råder demonstrationsförbud måste det gälla alla, hur stor och viktig den fråga man rasar över än är. 

Allt annat leder oss fort in på ett sluttande plan; vem bestämmer vad som är viktigt nog att bryta mot reglerna för, vem har rätt att ställa liv mot liv?

Inför lagen måste vi alla vara lika, alltid. Det finns saker jag skulle vara beredd att demonstrera in i döden för. Men inte om jag vet att jag riskerar andras liv.

Än mindre genom att festa som om morgondagen bara vore de obryddas och inte de utsattas. 

På detta och lite till tänker jag vid mitt köksbord, med fönster mot hösten.