Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Efter två minuter kunde jag ha bitit honom i nacken

”Men arrangerade möten talar inte till mitt hjärta, min kropp, min själ. Och med mindre kan jag aldrig nöja mig”, skriver Jennifer Wegerup.

Han dök upp vid den vinterbleka fruktdisken i närbutiken, tände ljuset för mig en glåmig dag:

”Vet du om man ska ha torrjäst eller vanlig jäst till semmelbullar?”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frågan var oskyldig, blicken var det inte. Jag svarade att jag trodde vanlig jäst men inte var någon expert, hakade fast min blick i hans. Så stod vi där som dragna till varandra med osynliga band. Denne okände man och jag. Med möda slet jag mig loss, hade lust att lägga min hand i hans och gå dit han ledde mig, men önskade lycka till med baket, tog min kasse och gick till kassan.

På hemvägen ångrade jag mig lite men kände mig ändå upplyft, av mötet och av själva fenomenet ögonblicklig attraktion. Den enda form av dragningskraft som fungerar för mig. I motsats till miljoner människor världen över och en rad väninnor i min lilla värld.

De söker antingen kärlek eller lust, eller båda, på nätet och på Tinder. För många fungerar det, för andra inte. En väninna går på den ena niten efter den andra, hon hoppas så mycket och hon faller så hårt. En är gift, en annan vill bara ligga, den tredje ljuger, den fjärde är mest underlig. Den femte skrev så fint och såg så bra ut på bild, men i verkligheten var han beige som en fondvägg. Den sjätte var trevlig men glöd uppstod inte.

Och så vidare genom alla dessa ansikten, presentationer, förhoppningar, förväntningar.

Jag säger till både henne och de andra besvikna och svikna att attraktion inte uppstår bara för att man gillar samma filmer och resmål. Det vet de förstås, men de vill inte vara ensamma. Då är någon bättre än ingen, vem som helst som kan fylla soffhörnets och själens tomhet. 

Jag föreslår dem att skaffa hund eller gå på en kurs. Träffa män utanför Tinder och bortom bardiskarnas meningslösa nattragg. Där talar ju mycket sällan attraktionen, bara desperationen.

Alla möten med män jag fångats av, bildligt som bokstavligt, har uppstått ur ömsesidig mer eller mindre ögonblicklig attraktion. Ibland har jag kastat mig ut i det, bara följt känslan, ibland tvekat för länge. Som med mannen i Milano för några år sen.

Jag stod vid en spårvagnshållplats, hans tåg stannade till, våra blickar möttes. Du obekante, du välbekante.

Detta så fullständigt fascinerande i vad som får två okända människor att dras till varandra. Oberoende av alla egenskaper och, skulle jag säga, ofta även av utseendet. De män jag faller för kan se vitt skilda ut, det är något i blicken, i sättet, som oemotståndligt lockar mig. Han gjorde en gest med handen; kom hit! Jag borde hoppat på hans tåg, men var för långsam, dörrarna stängdes. Åk inte! Han var borta men dröjde kvar inom mig.

En man i Åre häromåret. Inte min stil direkt, långt hår i tofs, tröja med hårdrockstryck. Vi började prata och efter två minuter kunde jag bitit honom i hans lena nacke under tofsen. Men vi respekterade omständigheterna, blev kvar på var sin sida av livets regelstaket, hur grönt gräset än tycktes på andra sidan.

En kollega för många år sen, vi hade tjafsat hårt i tidningens interna chatt. Hans förutfattade bild av mig var ungefär lika lite smickrande som min av honom. Så möttes vi i verkligheten, utsända på jobb, och blev båda helt stumma och förstummade. 

Mitt livs stora kärlek föll jag för på samma sätt, i väntan på en intervju. Jag hörde hans röst, vände mig om, vi såg varandra och hela vår världsbild rasade. Många år har gått men allt lever kvar mellan oss.

På detta tror jag, på slumpens möten mellan människor, livets vägar snarare än dejtingföretags.

 Att hitta utan att söka, när man minst anar det.

Jag önskar alla som letar sällskap att finna det. Men arrangerade möten talar inte till mitt hjärta, min kropp, min själ. Och med mindre kan jag aldrig nöja mig.