Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Döden ska vara som en bra semester

”För oss nordbor är det smärtsamt tydligt, midsommar är redan förbi, mitt i allt det ljusa vackra går vi åter obönhörligt mot köld och mörker”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: ULF PALM / TT NYHETSBYRÅN

Njut, medan du kan!

Denna slitna, självmotsägelsefulla uppmaning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På sommaren ser vi den ofta, när meteorologer intervjuas. Sol och värme runt oss men väderexperternas jobb är ju stundtals att förmörka horisonten med hot om moln och regn. Följt av det eviga: Njut medan du kan!

Om man inte ska ut på sjön eller vägen, är pilot eller bonde, är frågan om vi egentligen inte skulle må bättre utan väderprognoser. Vissheten om annalkande oväder kastar ju en lång skugga över också de bästa av dagar. Nog skulle vi njuta bättre i ovissheten.

I själva verket är carpe diem-klyschan en omöjlighet för de flesta människor. Vår tillvaro är tredimensionell, framtid och dåtid är ständigt närvarande i nuet.

Även mitt under ett stormande famntag kan oroliga tankar dra förbi; lämna mig inte, aldrig!

Och alla föräldrar som stått och sett sina sovande barn med hjärtat jublande av kärlek har också känt oron, vissheten om livets skörhet och om hur svindlande kort stund den där lilla handen är din att hålla på livets väg.

Att vara människa är att veta att du bara vet enda sak säkert: Du ska dö men har ingen aning om hur och när. Att vi alls lyckas fånga dagen och leva livet är förundrande. Skjuta undan tanken på att allt är vårt och att allt ska tas ifrån oss.

Skynda att älska. För oss nordbor är det smärtsamt tydligt, midsommar är redan förbi, mitt i allt det ljusa vackra går vi åter obönhörligt mot köld och mörker. I ett program jag en gång såg på italiensk tv, om nordisk film och litteratur, talade flera experter om det stora vemod som präglar oss.

”Jag tänker på farmors och farfars hammock. Brun- och vitrandig, stor nog att rymma mina systrar, mig och pappa, med alla sina sagor”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Privat / Privat

Vår visshet om hur kort sommaren, livet, allt njutbart, är. Vilket svårmod det för med sig – blandat med en närmast panisk vilja att bada, grilla, sola, suga märgen ur sommaren och semestern. Njut, njut, njut medan du kan.

I barndomens sommarminnen finns dock inget av den stressen. Allt var här och nu, nära och levande. Stranden, glassen, cykeln, åskan, jordgubbarna, myggbetten, resorna, kompisarna, leken. Det var allt och det var livet.

När jag nu snart ska försöka vara ledig, efter denna vårs slitsamma, smärtsamma rapportering mitt i coronastormen, längtar jag efter barnets oskyldiga vila. Och jag tänker på farmors och farfars hammock. Brun- och vitrandig, stor nog att rymma mina systrar, mig och pappa, med alla sina sagor. Efter de långa luncherna tog vi alltid siesta där, på verandan. 

Om jag önskar något av min semester är det bara detta; att få sjunka ner i en hammock, blunda och lyssna på vinden eller ett mjukt sommarregn. Också när jag tänker på döden, önskar jag att den kunde komma så.

Sakta gunga och somna in, vaggad till ro av ömma händer, sluta springa och sträva och jaga framgång och njutning. Bara gunga stilla och vila.