Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Döden får inte plats – det är bara sorgligt

Jag svängde in på parkeringen framför kyrkan och där stod den, den mörka bilen från begravningsbyrån. 

Bilen med pappa i. 

Det var det första av många ögonblick då jag kände att jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom dagen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En fredag för tre år sedan. Den dag med septembersol och hög hösthimmel då vi begravde pappa, som dött för hastigt, för tidigt. En av de personer jag älskat mest och som älskat mig mest var borta och det var först vid begravningen chocken övergick i skoningslös sorg.

Solljuset och sången som fyllde vår barndoms kyrka. Här döptes mina småsystrar, här konfirmerades vi alla tre, här gifte sig min yngsta syster. Högtider av tro, hopp och kärlek och inte minst tron på att livet blir som man tänkt sig.

Nu satt vi här och inget skulle någonsin bli helt bra igen. 

I kyrkbänkarna såg jag uppväxtårens ansikten. Klassens snyggaste kille, lagets bästa tjej, grannen med finast bil och hus. Nu alla grånade, fårade, märkta av livet.

Vi sjöng ”Ein bisschen Frieden”, ”Dans på Vejby ängar” och ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”. 

 

LÄS MER: Önskar att jag var mer rädd för miljön än rån mot äldre

 

Mina svågrar och min exmake var med och bar kistan. Sex veckor tidigare hade min före detta svärfar dött hastigt även han. Jo, 2015 var ett sådant år, ett år att pröva och härda oss.

Vid graven lade barnen ner solrosor till sin morfar och sen åt vi tårta i församlingshemmet, skrattade lite och grät mycket.

När gravstenen kom på plats några veckor senare fanns där plats även för mammas namn. Ett tomrum som tyst påminde om vad som väntar henne, vad som väntar oss alla. 

Ändå lever vi så långt ifrån döden, håller den ifrån oss.

Sverige är det land i världen som har längst mellan dödsfall och begravning: 21,7 dagar.  Det är en sorglig siffra, ett facit på vår stressade självupptagenhet och vilsenhet. 

I Danmark är det bara åtta dagar, i Norge 14. I Italien är det ofta begravning bara någon dag efter dödsfallet.

Jag är tacksam att vi fick tid att välja sånger och blommor, dikter och dödsannons, bestämma att pappa skulle bära sin finaste skjorta i kistan. 

Att bårhus blir överfulla och begravningsbyråer vittnar om växande köer och stressade släktingar som inte kan hitta ett datum för en begravning är däremot djupt ledsamt. 

Fokus ligger inte längre på att låta den döde få komma i jorden, till sin sista vila, utan på de levandes fullspäckade scheman och egofixerade snäva liv.

 

LÄS MER: Politiker bör lyssna på väljarna – hellre än att vifta bort dem 

 

Vi har inte plats och tid för döden. Jag märkte det också under mitt sorgeår, det första svåra. Att även det begreppet blivit omodernt, att låta sorgen få ta sin tid, genomlida högtider och födelsedagar, långsamt lära sig att leva med saknaden.

Hur många det är som inte vill ha ett annat svar än ”bra tack” på frågan hur man verkligen mår. Hur obekväma vi ofta är inför andras tårar, hur rädda vi är för att sänka garden och komma nära på riktigt. Men hur mycket vi alla egentligen behöver det, i denna den ytligaste av tider.

Nog är livet till för de levande. Men att inte låta sorg, saknad och andra svåra känslor vara en del av livet gör det inte rikare, tvärtom. Pappas död har fått mig att leva mer, älska mer, vilja mer, lyssna mer.

Nu rodnar träden än en gång vid hans gravplats, kastanjerna mognar. Ytterligare ett år har gått och vi går mot ännu en vinter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!