Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Sommarens ensamhet är den svåraste

Som jag önskar att det regnade.

Att sommaren grät ikapp med mig och att det var en dag att stanna inomhus på. Men allt är sol och rosenblom, en av dessa vackraste dagar, de som är de svåraste.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två veckor och ett ögonblick har gått, döttrarnas och mina solveckor dit vinterns längtan burit oss. Nu har vi kommit hem, packat om och de har åkt i väg med sin pappa. Jag står kvar med all tid i världen och all världens tomhet. Barnens saker är överallt i hemmet, tystnaden sjungande.

Jag går ut och går, tittar in i trädgårdarna på andras liv. Familjer som grillar, skålar, skrattar. 

Jo, jag vet, jag ser bara lyckofasaden utifrån, men vissa dagar är det svårt nog. 

Resten av året är vardag och knog, jobb och skola, plikter och listor att bocka av. Veckorna flyter på, svåra vinterkvällar går bra att kura bort under en filt. Men på sommaren skiner solen obarmhärtigt in i alla ensamma vrår.

Har jag då inte bäddat den här sängen själv? Jo då och det gör den inte mindre smärtsam att ligga i.

”Jag vill samla snäckor och minnen med de enda människor jag inte levande kan vara utan, inget mer, inget mindre.” Foto: Alena Ozerova

Kan jag inte passa på att festa, träffa vänner, ragga, resa, träna? Visst, men jag vill inte. Jag har varit 25 år, den tidens egofrossa ligger bakom mig.

Jag vill samla snäckor och minnen med de enda människor jag inte levande kan vara utan, inget mer, inget mindre.

Sommarens ensamhet är skoningslös. 

Min väninna utan familj som i mars varje år frågar alla om ingen vill resa någonstans med henne, gå på stranden med henne, fira midsommar, gästa bröllop, konfirmation och studentskivor, finnas där vid hennes sida i denna eviga ström av högtider och fester, utflykter och mingel. 

Min väns farmor som sitter ensam varma dagar i sin lägenhet med en teve och en fläkt utan ens en balkong. Ibland förbarmar sig någon och tar ut henne i parken, rastar henne pliktskyldigt.

Den nerslitne, ensamstående man som jag började prata med i en bar för några år sen, vid Kristi Himmelsfärdstid. Han berättade, innerligt, hur mycket han hatade sommartiden, när vardagens rutiner bröts, stan var tom och stamställen stängda. Ingenstans att gömma sig för ensamheten.

Eller det där Lisebergsbesöket, för några år sen, när min yngsta syster, jag och våra barn hamnade bakom en man i 50-årsåldern. Han bar en T-shirt med barnsligt tryck och en tygkasse i sin hand och åkte i båten före oss, på Kanin-resan. Ensam bland alla barnfamiljer. Min syster och jag tittade på varandra och delade samma känsla, utan att behöva säga något. Då och då under vår dag av skratt och skrik och sockervadd såg vi honom, hela tiden ensam med sin kasse. Så kastade han en medömkandets skugga över vår dag. 

Jag kan älska ensamheten, söka den, behöva den, räds den inte. Vissa dagar är den bara svårare att bära, både min egen och andras, den större, djupare, universella. Så många ensamma överallt, men så oförmögna att hjälpa varandra. 

Som frånskild blir man dessutom bisarrt nog bjuden på färre tillställningar, stryks från parmiddagarna, blir i vissas ögon ett hot, som ledig kvinna. Ett hot och en påminnelse om hur bräcklig lyckan är, bortom den välklippta gräsmattan med studsmattan. Då är det enklare att blunda och inte bjuda in. Jag går förbi deras grillfester, vidare i den ljusa kvällen. Telefonen ringer, det är barnen som vill önska god natt. 

Jag försäkrar att allt är bra och berättar att det är flera luftballonger över stan. 

Vi lägger på och jag går vidare.