Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Politiker bör lyssna på väljarna – hellre än att vifta bort dem

Prides partiledardebatt Foto: TT

”Det började som en skakning på nedre däck”.

Jag ser bilderna och filmklippen på vårt lands flaggviftande ledare på Prides partiledardebatt och den gamla Titanic-låten av Mikael Wiehe rinner upp i mitt minne.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Barndomens kök, Svensktoppen på den gula transistorradion, rostat bröd och chokladmjölk. 

Wiehes glödröda musik var inte direkt något för mina föräldrars lp-samling, men melodin satte sig effektivt.

Nu ser jag bilderna som smärtsamt tydligt speglar Sverige i tiden. Och jag tänker att det alltid är på nedre däck det börjar, långt ifrån makten och härligheten.

På Pride-scenen står partiledarna och det är bilder som tacksamt låter sig parodieras. Om bara inte skrattet fastnat i halsen. Om bara inte dessa plågsamma ögonblicksbilder mest av allt speglat det som präglat och handlingsförlamat svensk debatt under många år: rädsla. Politikerna längst vänsterut ser för all del bekväma ut; glada i kollektivt flaggviftande med högt höjda flaggor för det de verkligen tror på. Annie Lööf tycks också tillfreds.

Bland flera andra är det mer skiftande minspel och kroppsspråk. Stefan Löfvens är varierat och motstridigt medan Ulf Kristersson stundtals osäkert håller ena handen i fickan, den andra i flaggan, men utan något större patos. Jan Björklund verkar också bitvis tvehågsen. Ebba Busch Thor är den tydligt mest brydda och den som efteråt också sagt att hon inte skulle varit med om hon på förhand känt till inramningen.

 

”Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp”, sjunger Mikael Wiehe. Foto: AP

Det är i år precis hundra år sen Sverige fick allmän och lika rösträtt för män i kommunala val. År 1921 kunde även kvinnor äntligen få rösta i och väljas till riksdagen. 

Rättigheter vi tar för givna i dag, liksom många tycks ta vår fred, frihet, jämställdhet och välfärd för självklara. 

Hur var det han sjöng, Wiehe?

 ”Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp”. 

Så här står vi då, i tider då överblick och handlingskraft skulle behövts, med våra högsta politiska företrädare viftande med flaggor, vissa av dem mot bättre vetande.

Våra politiker är inga dumskallar, jag har inget till övers för slentrianmässigt politikerförakt. De flesta arbetar mer än vi kan föreställa oss, utstår påhopp, hat och hot och har minimalt med privatliv. De omges dessutom ofta av kompetenta och hängivna medarbetare.

Många av dem insåg säkert redan där på scenen att den uppblåsbara uteslutna SD-elefanten kan växa sig ännu större när man inte tar med den till debatt och försöker punktera den. Att det exkluderande flaggviftandet är röda skynken rakt i ansiktet på de väljare som sen länge upplever sig utestängda av eliten. 

Samt att den stundtals infantila showen inte direkt var värdig vårt lands högsta ledare.

Men ingen av de partiledare som hade invändningar på tungan vågade uttala dem.

Svenskt debattklimat inbjuder inte till att gå mot strömmen och att vara rädd och följa flocken är mänskligt. Mänskligt men farligt, när man är politiker och bör lyssna på väljarna, tala med dem, övertyga dem, omvända dem, hellre än vifta bort dem.

Det som hände 1918 var ju det att varje röst blev lika mycket värd. Då liksom nu. Fattig, rik, kvinna, man. Kassörska, vd, Pride-arrangör, kulturskribent, hetero, homo, nazist, rasist, kommunist, islamist, god, självgod. Alla har sitt kort att dra den 9 september.  Även dem man fördömt, förmanat, hånat, uteslutit och skrattat gott åt.

Den sista strofen i Titanic-visan? 

”Vi går till botten där vi står, men flaggan, den går i topp”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!