Jennifer Wegerup
Mina blickar har alltid dragits till mäns händer.
Så starka och ändå så ömsinta, så kraftfulla och ändå så kärleksfulla. Händer att bygga med, lyfta tungt med, händer som gjorde att smeka och värna och beskydda en kvinna med. Goda, trygga manshänder som man vill fatta och hålla fast vid, genom livet.
Just därför gör bilderna på kvinnomördarnas händer så ont. Blodiga, svullna, såriga. Händer som slagit så hårt att de tagit skada. Händer som bara vill ont.
Polisen fotograferar misstänkta misshandlares händer just därför att man vet att det våld männen utövar ofta är så kraftigt att de själva skadas. Även små sår eller rispor kan bli viktiga bevis i rätten.
Alla bilder här intill är bilder på mördares händer. Män som dödat sina kvinnor.
Jimmy Normans vänstra hand är relativt oskadd.
Den högra vittnar om våldet han utövat mot sin sambo Pia. Han har slagit henne så hårt, med knytnäven, så mycket, att handen är svullen och röd. Men han använde inte bara händerna utan också en kniv, en whiskyflaska, ett duschhandtag och en sandal. Med dessa tillhyggen slog, skar och torterade Jimmy Norman under flera timmar kvinnan han levt med i 17 år, innan han dödade henne. Pia dog två dagar före nyårsafton i fjol, hon blev 47 år.
Jimmy Norman dömdes till livstids fängelse.
Pias dotter Cecilia dömdes till evig sorg.
Bilderna på en annan mördares händer, Martin Jonsson, träffar med våldsam kraft. Jag vill blunda men får inte. Vänder vi bort våra blickar sviker vi offren.
Vi måste se de blodiga skadade händerna som sommaren 2016 misshandlade flickvännen Lotta Rudholm till döds i hennes lägenhet i Bromma.
”Jag slog sönder henne”, sa Jonsson senare till polisen.
Av Lotta Rudholms vackrare leende ansikte återstod inget.
”Jag kunde inte urskilja ansiktet. Huvudet var som en boll. Det var väldigt mycket blod”, berättade en av poliserna på plats, senare i rätten.
Martin Jonssons dom på livstids fängelse överklagades och ändrades av hovrätten till 18 år.
Yusuf Shirar Husseins händer ser relativt oskadda ut. Han använde ett järnrör för att slå ihjäl flickvännen Emma Tikka. Han slog så hårt att en av hennes lungor kollapsade. Hussein dömdes till livstids fängelse och livstids utvisning från Sverige. Emma blev 33 år.
Saknaden efter henne och de andra kvinnorna är unik, men deras berättelser ofta beklämmande lika.
Manipulativa män, upprepad misshandel, svartsjuka, hot, hat. Skräcken, vanmakten, hjärntvätten, oförmågan att bryta upp, viljan att förlåta och återvända. Bojorna av rädsla och kärlek.
Rop på hjälp som ingen hört eller tagit tillräckligt på allvar. För det mesta för lite hjälp, för sent, från samhällets sida.
Statistikens sorgliga siffror visar att när kvinnor utsätts för dödligt våld är det vanligaste att gärningspersonen är en partner eller före detta, driven av svartsjuka och/eller separation. Kvinnorna dödas ofta i hemmen; ensamma, utsatta, hjälplösa.
Det hopp som trots allt finns, hoppet om att bryta mönstren och kunna rädda fler, ligger i att döden ofta inte kommer vid första slaget. Bakom finns nästan alltid en lång historia av misshandel, där kvinnan kunde ha räddats, i tid. Ytterligare hoppingivande är att de våldsamma männen ofta, om än inte alltid, haft kontakt med psykiatrin innan de mördar. Långt ifrån alla, men en hel del, borde kunna fångas upp, påverkas, förändras, om resurser och viljan finns där.
Det är lätt att resignera inför det vardagliga våldet mot kvinnor. Så utbrett, så svårbekämpat, så tröstlöst.
Men vi får inte resignera i hopplöshet. Vi måste lyssna på fakta, inte känslor, aldrig leta ursäkter, bara åtgärder. Svepande omdömen om att alla män kan misshandla är en återvändsgränd.
En kvinnomisshandlare kan ha många olika ansikten, de kan komma från vitt skilda världar. Men de flesta män skulle aldrig höja sina händer mot en kvinna.
I den vissheten ligger det hopp vi aldrig får förlora.
LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning
Brott i Sverige
