Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Det är våra egna val som stänger ned samhällen

”Vill vi göra våra ärenden på nätet, shoppa där, beställa hem mat där eller möjligen handla på stormarknaden: då försvinner oundvikligen det lilla nära samhället”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: TT NYHETSBYRÅN
”Folk handlar hellre på närliggande Gekås i Ullared”, skriver Jennifer Wegerup om tomheten i sin hemstad Falkenbergs köpcentrum.Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Handelsbanken stänger 180 kontor runt om i Sverige. 

Fast egentligen är det ju vi själva som stänger ner våra samhällen. Det är våra val som tömmer våra städer och byar på kontor och butiker och våra liv på verkliga möten med människor. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi har i många år nu målmedvetet marscherat på vägen mot tomma samhällen med tomma själar, allt i teknologins och utvecklingens namn. Och samtidigt sågar vi, såväl banker, som företag och vi kunder, av grenen vi själva sitter på. 

Ni minns när telefonbanken först kom, långt före små nätdosor och bank-id. Man skulle ringa och knappa in nummer och det kändes på samma gång smidigt och lite trist. Inga fler besök på banken med sin lego-hörna för barn, den snygge bankmannen i kassa 3, de spännande bankfacken på bottenplanen och framför allt ingen mer personlig service, öga mot öga.

Min mormor kämpade förtvivlat med knapptelefonen, för att höra och förstå och hinna med, men gick till sist hellre ner med rullatorn till banken och posten. Och hon sa, utan krus till personalen på plats: 

”Ni förstår väl att det är era egna arbetstillfällen ni tar bort på sikt?”. 

Så blev det. När nätet snabbt blev det ställe där vi gör i allt från att ha sex till att handla skor och betala räkningarna gick den så kallade utvecklingen allt fortare.

Postkontoren försvann, bankerna skär ner mer och mer, butikerna dör. Det finns ingen anledning att försvara bankerna, de är likt alla andra sig själva närmast.

Men vi är alla medskyldiga till den tomhet som breder ut sig. Vill vi göra våra ärenden på nätet, shoppa där, beställa hem mat där eller möjligen handla på stormarknaden: då försvinner oundvikligen det lilla nära samhället. Värst drabbas de äldre och de små orterna, där som tiden tycks gå lite långsammare, där kunderna är färre men behovet av och längtan efter mänskliga möten större.

I min gamla hemstad Falkenberg har flera butiker i Kronans lilla köpcentrum stundtals stått gapande tomma på senare år. Folk handlar hellre på närliggande Gekås i Ullared eller på nätet. Försvinner butikerna gör man färre ärenden, stannar inte för en fika, slinker inte in spontant någonstans. I ännu mindre städer blir utslagningen ännu hårdare och med den växer risken för utflyttning. Och när inga butiker och bankkontor finns på flera mils avstånd finns inte mycket val annat än att göra allt online. 

På mitt torg i Stockholm fanns en gång över 40 butiker, bankkontor, polisstation, droskstation och café. I dag är allt borta, bara bostäder, tysta gator, ingen att stanna och småprata med. 

Kanske är det en oundviklig utveckling, kanske inte. 

Det främsta argumentet för att göra alla ärenden och handla allt online är att det är smidigt och går fort. Tänk på tiden vi sparar! Tiden, tiden, så dyrbar. Och vad gör vi då med den sen, all den där vunna tiden när vi valt och rationaliserat bort alla de saker som tidigare utgjorde vår vardag, vår kontakt med andra? Vad fyller vi tiden med för djupt meningsfulla saker?

Jo vi sitter med våra mobiler och datorer, inte ens samlade framför teven och samma film längre. Var och en med sin egen telefon, ofta fast i timmar med att titta på andras bilder och filmer, resor, barn, husdjur, liv. Vilken fantastisk utveckling, vi har verkligen lyckats.