Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Det är så uppenbart – efteråt är allt för sent

20-årige Eric Torell sköts ihjäl av polisen. Foto: PRIVAT

Att mista ett barn.

Att döda en oskyldig person.

Hur det känns kan vi bara ana.

Blotta tanken är att som blicka ner i en sorgens och skuldens avgrund.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bilderna av den leende Eric Torell gör ont. 

Ett litet barns sinne i en 20-årings kropp, för alltid kvar i oskyldig lek, i sin egen värld. En ostyrig högt älskad rymmare, med sitt leksaksvapen i hand. Det vapen som en grupp poliser skulle ta för äkta och som skulle bli hans död. 

Efteråt är allting för sent. 

Den mest smärtsamt sanna av alla fraser i Stig Dagermans klassiska novell ”Att döda ett barn”.

Efteråt kommer en älskad son och bror aldrig mer hem. Efteråt är en oskyldig människas liv utsläckt och en rad andra liv krossade, blott utspridda sorgens skärvor som aldrig går att sätta ihop igen.

Familjens sorg är störst, kommer först, utan tvekan, utan om och men. Som mamma kan jag bara föreställa mig vad Erics familj går igenom; den yttersta fasan, att förlora ett barn. Att detta barn dessutom dödats av den ordningsmakt som är satt att försvara de oskyldiga kan bara öka smärtan och känslan av vanmakt.

Efteråt är allt för sent och allt så uppenbart. 

Alla vet nu att Eric Torell hade Downs syndrom och även led av autism och att han bar på en leksakspistol. Men det visste inte de poliser som sköt ihjäl honom. 

Mycket är spekulationer, det kommer att ta tid innan vi vet vad som verkligen hände på Norrbackagatan, denna tragiska natt. Enligt uppgifter larmade en privatperson polisen om att en beväpnad man rörde sig i kvarteret. Denna person tycks alltså också ha uppfattat Eric Torell som hotfull. Stämmer uppgifterna har polisen kommit till platsen i tron att de riskerade att möta en farlig, beväpnad person.

 

LÄS ÄVEN: Vittnet: Jag ville förklara för polisen 

 

Såg de då inte att Eric hade Downs syndrom, det är ju uppenbart på alla bilder? Det kan bara de inblandade svara på. Hur fort det gått, hur händelseförloppet varit, vilka avstånden varit. Men även om vi för ett ögonblick skulle anta att polisen såg det, vad skulle det innebära? En funktionsnedsatt beväpnad ung man som, enligt obekräftade uppgifter, inte släppte vapnet på uppmaning. Det är inte orimligt att tro att de till och med kanske just därför upplevde honom som hotfull.

Polisen visste inte att Eric Torell var snällast tänkbara, ett barn på insidan, oskyldig och oförstående.

Däri ligger tragedins fullbordande.

Vet då inte alla att personer med Downs syndrom ofta är väldigt kärleksfulla, borde inte polisen vara bättre utbildad i att hantera dessa människor, liksom dem med psykiska problem? Det kan man tycka och om något enda gott ska komma ur detta är det mer resurser, också för utbildning av poliser, i frågor som dessa. Samt till polisen som helhet, i en hårdnande verklighet där stress och underbemanning blir riskfaktorer i sig. 

Letar jag ursäkter och bortförklaringar för polisen?

Inte för ett ögonblick. En oskyldig ung man är ihjälskjuten. Hans död, liksom varje polisskjutning, ska utredas ingående, som alltid när det som inte får hända ändå har hänt. 

Har fel begåtts ska de skyldiga straffas. Polisens maktbefogenheter är så vittgående att varje sten måste vändas på i utredningen, varje frågetecken rätas ut.  

Däremot vänder jag mig mot dem som vill politisera frågan eller som på allvar menar att polisen med berått mod skjuter ihjäl oskyldiga. Den utomstående som tvärsäkert hävdar att polisen omedelbart måste ha förstått att Eric Torell var en snäll person med leksaksvapen är antingen intellektuellt ohederlig, förblindad av polishat eller helt oförmögen att sätta sig in polisens arbete. Vad det innebär att gå till jobbet och faktiskt kunna hamna i situationer där man riskerar sitt liv. 

Kraven på att våra poliser ska kunna hantera den verkligheten ska dock med rätta vara höga. Även för polisernas egen skull. 

Hur känns det att döda en oskyldig? Att leva med den skulden för resten av sitt liv? Det är en fråga man också bör ställa sig.

Händelseförlopp och skuldbörda måste nu utredas, in i minsta detalj. Att få veta vad som hänt kommer inte att mildra sorgen för Eric Torells anhöriga men det är det minsta de kan begära, att få svar på sorgens och vredens rättmätiga frågor.

 

LÄS ÄVEN: Jennifer Wegerup: Vår historielöshet är farlig – vi har blivit lata 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!