Jennifer Wegerup
Mitt under brinnande krig förs nu på sina håll debatten om huruvida vi svenskar och européer är rasister, på grund av det stora engagemanget för Ukrainas sak och folk på flykt.
Detta trots att vi tagit i årtionden tagit emot ett stort antal flyktingar och migranter från hela världen. Men huvudfrågan tycks snarare fokusera på det emotionella: vi verkar bry oss mer om vita ukrainare än exempelvis folk från Syrien. Är det så? Är det rasism vi ser när folk nu öppnar sina hem och åker och hämtar ukrainska flyktingar?
Det finns naturligtvis inget entydigt svar. Självklart finns det strukturell rasism i samhället, historiska sammanhang, maktstrukturer, majoritetens tolkningsföreträde och så vidare. Lika självklart kan människor med alla sorters ursprung ha rasistiska åsikter. Det går att hålla båda de tankarna i huvudet samtidigt.
Men vi som jobbar med nyheter vet att närhetsprincipen är bland det viktigaste av allt när vi definierar vad som berör människor. Närhet i tid, men ännu viktigare är närhet i rum. Kriget i Ukraina sker i vår absoluta närhet och gör slut på illusionen om att tryggare kan ingen vara, än vi i Europa. Att se storstäder med vår gatubild bombas sönder beror oss oerhört hårt, kombinerat med rädslan och oron för vad som händer härnäst. Självklart engagerar det gemene man mer än ett krig långt bort.
Allra viktigast för att beröra människor är ändå igenkänningsfaktorn. Våra hjärtan gråter även när vi ser döda barn i ett fjärran land, i en väsensskild miljö och kultur. Men ja, många kan spontant bli ännu mer berörda över att se en död bebis i vinteroverall, i en lekpark som kunde varit svensk, drabbas av känslan av att ”det kunde ha varit mitt barn”.
På samma sätt det inte heller rasistiskt om människor i Jemen, Syrien och Afghanistan bryr sig mer om striderna och lidandet där än om kriget i Ukraina.
Och ja, många svenskar skulle vara ännu mer berörda om det nu var Norge, Danmark eller Finland som invaderats. För att inte tala om ifall det vore en del av Sverige som stridsvagnarna rullade in i. Inte för att norrmän är mer värda än ukrainare eller svenskar mer värda än danskar, utan för att vi alla står oss själva närmast. Det innebär inte att vi inte samtidigt kan tänka också på dem längre bort.
Vi har nog alltså ganska lätt att spegla oss i Ukrainas flyende, ja. Det betyder dock inte nödvändigtvis att vi ser dem som mer värda.
Vill många hellre ta emot kvinnor och barn än män? Ja, det tycks så. Jag älskar män. Men det vore svårare att ta emot en främmande man, oavsett ursprung, i mitt hem, med mig och mina tonårsdöttrar, än en kvinna med små barn.
Många av oss är också gammaldags nog att tycka att kvinnor och barn är extra värnlösa och skyddsvärda, även om vi självklart kan lida med utsatta män med. Hudfärgen och ursprunget på kvinnorna och barnen är däremot irrelevant.
Så vi får aldrig blunda för verklig rasism, nej.
Men att vi engagerar oss enormt i ett krig i vår närhet, som kastar sin hotande skugga över oss alla, det är inte märkligt.
Och jag säger som Stig Dagerman i sin dikt: vi kan inte hjälpa alla, inte göra om världen, bara göra vårt bästa. Ett bultande hjärta är alltid bättre än ett oberört, vem det än slår för.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup här: