Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Denna påsk blir annorlunda – det är ensamhetens vår

Detta år får vi inte se havet från fyren i Morups Tånge och ha sommaren som ett skimrande löfte framför oss, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Per-Olov Eriksson/N/TT / NATURFOTOGRAFERNA

Påsken, den tid på året då mörkret äntligen skingras och vi går ut tillsammans. I vårt land, i vår del av världen. Vi gör det människor helst gör: samlas, äter gott, är tillsammans med dem vi tycker om. Våra önskningar är i grund och botten så enkla, så lika: en plätt i solen, en grill, ett gott glas i handen, lekande barn, leende vuxna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Denna påsk blir annorlunda, denna vår är en ensamhetens vår. Coronaviruset kastar sin skugga över oss och mer än något annat är det ett ensamhetens virus. De sjukaste som dör ensamma. De äldsta som ingen får hälsa på nu, av omsorg om dem, men med ensamhet som grym sidoeffekt. Ingen älskad hand att hålla den sista stunden när livet ger sig av vårens vackraste dag. Ingen kär röst att viska ett ömsint farväl inför den sista resan.

Alla som sitter ensamma denna påsk. Mamma säger att hon inte bryr sig om att pynta nästan alls, vad ska det tjäna till när vi barn och barnbarn inte kan vara där? Varje inställd resa är ett rättmätigt hänsynstagande men också en förlorad, stulen stund. Detta år får vi inte se de halländska hedniska påskeldarna flamma i den dunkelblå vårskymningen, inte gå vill i Lindhultskogens vitsippshav, inte se havet från fyren i Morups Tånge och ha sommaren som ett skimrande löfte framför oss. Ovisshet är allt vi har just nu. Ovisshet och oro för vad som verkligen väntar oss, i efterdyningarna av viruset i form av arbetslöshet, fattigdom, oroligheter. Mer i vissa länder än andra men ingen kommer att gå oskadd ur detta.

Då är perspektiv det enda att hålla fast vid. Så jag tar ett blått present-ägg i min hand, mitt äldsta i min samling, och öppnar det. Däri ligger en servett fint vikt, med kycklingar på. Min mormor har skrivit på servetten, ägget var en gåva från morfar, på en påskbjudning 1933, de var unga och nykära. De föddes båda in i första världskriget, det andra väntade runt hörnet på dem, ett krig som skulle vara i nära sex år. Så mycket lidande, men så många människor som höll ihop, höll ut, stod upp, byggde upp allt igen.

Vår rytm i dag är andlöst hetsig, men denna påskhelg kanske vi hinner dra efter andan och bottna i oss själva. Påskens budskap är också det vackraste och viktigaste, vare sig man tror eller ej.

Lidandets väg. Via Dolorosa. Den Jesus måste gå, väl medveten om att han gick en ensam död till mötes. 

Den lidandets väg vi alla nu går, på ett eller annat sätt, denna påsk. Tyngda till jorden av de kors vi har att bära: sorgens, orons eller just ensamhetens.

Vackrast, särskilt i ett egoismens tidevarv som vårt, är budskapet om vår räddning ligger i att offra sig för andra. Varje uppsatt lapp jag nu ser, där handlingshjälp erbjuds åt gamla, varje volontär, varje utsträckt hand, speglar just detta.

Genom kärleken – allas vår räddning.

Häromdagen talade jag med en bekant som är specialist inom gynekologi. Hon berättade att hon och kollegerna är redo att rycka in i förlossningsvården om läget i vården blir så pressat att det behövs. Hon log rutinerat och sa: ”bebisarna väntar ju inte på att komma till världen”.

Jag blev tårögd av hennes ord, fylldes av bilden på mina barn som nyfödda, så värnlösa och ändå så urstarka. I ett slag såg jag för mig alla dessa ofödda, små liv som vill ut. Så ivriga att komma till oss, till denna värld, även i en kristid som denna. 

Nya liv, nytt liv.

Så, också denna ensamhetens påsk, evigt liv.