Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

De som jublar mest är ofta de med den största baksmällan

Studenter i Stockholm. Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Dessa dagar i gullregnens tid och syrénernas månad, så fulla av väldoft och jubel. Studenterna dansar på gator och torg, firande, vitklädda och blombehängda, sjungande om den ljusnande framtid som är deras. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åtminstone någras. De som jublar mest över att äntligen slippa skolan är ofta de som efter festen står med den största baksmällan när skolans dörrar stängs och verklighetens öppnas. Den verklighet där studier, hur gärna vi än vill tro något annat, är den säkraste vägen till arbete. Ändå är det lätt att luras i en värld där ”influencers” och ”youtubers” har högre status bland de unga än hjärnkirurger och hjälparbetare. 

Att det i Sverige ofta ses som fult att hylla framgångar i skolan bidrar också till att så många riktar sin framtids kikare åt fel håll. 

Jag minns hur mycket avund och ilska mina betyg och provresultat renderade mig. Hur ont det kunde göra att kallas plugghäst och hur lite stöd man fick om man var duktig. Men också ett läsbegåvat barn har en sårbar själ där hårda ord borrar sina svarta rötter. Vuxenvärlden, den teg ofta, där den borde markerat och sagt åt plågoandarna det självklara: att plugga är det bästa man kan göra. Istället gick så många av bråkmakarna och rökrutans coola gäng till spillo, de fann med tiden ut att den lätta vägen i själva verket var den svåra. 

Attityderna är de samma i dag, om inte värre. Min väninna i Bryssel lägger hela tiden ut inlägg på Instagram om sina barns framgångar i skolan och möts av hjärtan och gilla-markeringar, kramar och beröm. Jag gör ett stolt inlägg om en av mina döttrars nationella prov. Det slutar med att jag tar bort det efter att flera personer, även en nära släkting, sagt att det är skrytsamt. 

Runt kunskapens träd ringlar avundsjukans och missunnsamhetens ormar likt ingen annanstans. Det är illa – och farligt. Ett samhälle där bildning står lågt i kurs degenerar, sakta men säkert. 

Rent generellt vore det förstås smakfullt om våra sociala medier inte svämmade över av självförhärligande. Men om det är tillåtet att yvas över sina barns eller egna segrar i idrott, snygga fotbollsmål, nya hus, stora båtar, härliga semestrar, fina kläder, största fångade fisken, uppträdanden med kören och allt vad ni vill, varför väcker det så ont blod att berätta om fina skolprestationer? Det är en fråga vi bör ställa oss.

Nej, alla har det inte lätt i skolan. Men alla är inte heller bäst på fotboll, snygga eller sjunger bra. Rimligen borde det skrytandet orsaka samma grumliga känslor. 

De flesta blir inte kända på nätet, fotbollsproffs eller fotomodeller. En handfull kommer igenom nålsögat till kändishimlen. Den trista men obevekliga sanningen är att skolan är och förblir den breda vägen och ingen är hjälpt, tvärtom, av att låtsas som något annat. 

Alla kan inte nå en fil kand., men alla kan göra det bästa av sin skolgång om de uppmuntras till det och skolans roll och betydelse uppvärderas.

År 1842 fattade Sveriges riksdag beslut om folkskola för alla barn, en milstolpe på vägen mot en rättvisare värld. Mitt hjärta rörs när jag läser i äldre böcker om små byskolor, om långa och kalla skolvägar, magra matsäckar och barn hungriga på kunskap, som äntligen fick chansen att lära sig läsa och skriva och räkna.

Skolan var en gåva och den fattiges möjlighet att byta livsbana. Jag undrar när, hur och varför så många slutade se på den med kärleksögon.

Det går mot midnatt, ännu en grupp studenter går förbi nedanför mitt fönster. Deras sång dröjer kvar som ett hoppets eko i den ljusa sommarnatten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!