Jennifer Wegerup

De ringde med andan i halsen – trodde jag var död

Bilder från kraschen.
Foto: CARLO FERRARO / EPA TT NYHETSBYRÅN
Bilder från kraschen.
Foto: LUCA BRUNO / AP TT NYHETSBYRÅN
Expressens förstasida efter olyckan.

”Jag trodde att du var död!”

De var många som ringde mig med andan i halsen och lättat utbrast något liknande, när jag svarade. Det var den 8 oktober 2001 och SAS plan från Milano till Köpenhamn hade just kraschat på startbanan på flygplatsen Linate. Jag tog ofta just det morgonflyget till Köpenhamn, när det inte fanns direktflyg till Stockholm. Den här dimmiga morgonen fanns jag inte ombord på SK 686. 

Men det gjorde 110 andra personer. Piloterna, kabinpersonalen och passagerarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett italienskt par på väg på smekmånad. En 25-årig svensk kvinnlig designer. Flera pappor med sina söner, som kört gokart i Parma och skulle nu hem till Stockholm. En italiensk 6-årig pojke fanns också bland de döda barnen.

Jag minns det första telefonsamtalet, känslan av overklighet, en rysning längs min ryggrad. Alla tankarna, frågan; hur kunde det hända, i i Europa år 2001? För Linate var mer än en olycka och tragedi framför allt en stor skandal. Dels för hur olyckan kunde ske, dels för hur många av de ansvariga som gick fria. 

Där och då, den där morgonen, visste vi dock inget mer än att SAS-planet krockat med ett litet privatplan som kört fel, befann sig på startbanan och inte synts i den tjocka dimman. Det fulltankade SAS-planet försökte förgäves lyfta och väja men störtade efter kollisionen in i en bagage-hangar. Alla i båda planen dog, liksom fyra arbetare i hangaren. Jag kom till Linate några timmar senare, stod med kollegerna, bland press och tv-kameror, och såg på det trasiga brända vraket på startbanan, bortom polisens avspärrningar. Vi fick veta att ingen överlevt. De anhöriga började komma dit, jag såg en kvinna sjunka ner på knä, hörde henne ropa sitt barns namn om och om igen, med en röst jag aldrig kommer att glömma.

Utredningen som följde skulle visa att Linate, en av Europas då dimmigaste flygplatser, saknade markradar sen länge. Markeringarna vid banorna var slitna och undermåliga. Varnings-systemen för när obehöriga fordon kom in på startbanorna var medvetet avstängda eftersom de larmade för djur, fåglar och annat. 

Varje vecka skedde incidenter med plan som kom felaktigt in på startbanan. Många av flygledarna kunde bara lite engelska, kände till flygplatsen för dåligt och arbetade under stark stress. Olyckan var dömd att inträffa, det var bara en tidsfråga.

Ändå blev rättsprocessen långdragen och stundtals Kafka-artad. 

Av de höga cheferna för flygplatsen och Milanos flygtrafik, de som fälldes i första instans, friades de flesta senare eller fick sänkta straff.

Jennier Wegerup på Corriere della Seras redaktion i oktober 2001.
Foto: Privat

Jag tillbringade hela hösten 2001 i Milano, såg löven falla och detalj efter detalj om hur illa skött Linate var, avslöjas. Jag var yngre då, mer godtrogen, trodde att de skyldiga skulle straffas. Nu vet jag mer om livet och världen, om hur maktens män oftast går fria.

Bagage-lastaren Pasquale Padovano var den ende överlevande i hangaren. Han har i 20 år nu levt med de svåra brännskadorna, en ärrad själ och en helig vrede. Jag läser hans ord i en av alla intervjuer:

”De mäktigaste personerna friades och bara hälften av de som skulle åtalas blev överhuvudtaget åtalade. Ni kan föreställa er min ilska. Ingen straffas någonsin här”. 

I dag samlas de anhöriga för att minnas de barn som inte fick bli vuxna, de liv som inte fick levas, de älskade som dog för att säkerheten sköttes som om det varit en lekplats och inte en flygplats.

Vad vi lärt oss, om något, det vågar jag inte svara på med säkerhet, så här tjugo höstar senare.

Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup