Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Bevara vårt kulturarv – viktigare än menskonst

”På kyrkogården, på gravstenarna, finns vår historia och den ska bevaras, inte återvinnas”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Colourbox

Ingenstans är tystnaden större.

Ingenstans talar så många röster.

Om det som varit, om det är som är, om det som ska bli.

På kyrkogården, på gravstenarna, finns vår historia och den ska bevaras, inte återvinnas.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var på årets första dag, jag gick mig ner till kyrkogården, min barndoms. Vinbergs kyrka.

Mina systrars dop, alla skolavslutningar, våra konfirmationer, min yngsta syster bröllop, pappas begravning. Minnen längs de välkrattade grusgångarna, årstidernas skiftningar, släktenas berättelse från varje gravsten.  

Allt fler kyrkogårdsförvaltningar vill återanvända gamla gravstenar. De avidentifieras, all skrift som finns kvar tas bort och sen ska de användas igen, allt i miljöns namn och tidens anda. Jag förstår tanken, kan även se det välvilliga i den, hellre än att stenarna går till spillo. Många gravar är också övergivna, ingen sköter dem, ingen vill betala för gravvården. Ingen för de dödas talan. 

Ändå är det något djupt sorgligt, och i ett större perspektiv allvarligt, över den historielöshet som syns i den allmänna bristen på omvårdnad av gamla gravar. Folkets gravar, inte bara kungars och stormäns. Vår historia, vårt kulturarv. Den som inte känner sina rötter vandrar lätt vill i nuet. 

Den som inte kan sin historia kan aldrig rätt bedöma framtiden.

Pappas gravsten med bilden på en liten gåsapåg från Skåne. De ständigt blomstrande barngravarna strax intill, de som bär vittnesbörd om den yttersta smärtan. Nallar och rosor, en pappa på knä vid en av gravarna, huvudet böjt mot marken. Jag tittar bort men hade ändå inte sett mig, förlorad som han är i sin sorg.

Jag läser på gravsten efter gravsten. 

Före detta hemmansägaren Lars P. Bengtsson från Holmagård. Född 1825, död 1908. Hustrun Josefina Augusta. Född 1837, död 1924.

Stenarna berättar om en tid då nästan alla män var bönder och kvinnorna, de var hustrur till männen, inget eget yrke, alltid under dem – i livet och på gravstenen. 

Varje familj har många barn, ofta några som dött små. Spanska sjukans spår går att avläsa i årtalen.

Det är gamla halländska ortnamn, ibland några gudsord eller diktstrofer. En annan tid, ett annat Sverige. Här bevarat, ristat i sten.

Jag går vägen bort genom grindarna mot den gamla kyrkogården, där den förra kyrkan låg, år 1100 till 1900.  Träd har planterats som återskapar dess form, den gamla dopfunten finns kvar där altaret stod. Här är gravarna så åldriga att det är svårt att tyda inskriptionerna, de äldsta är från 1700-talet.  Hit kommer ingen längre med blommor, i saknad. Så fort en människa går ur tiden, in i glömskan. Jag kämpar för att uttyda orden. Här vilar prosten Gustaf Fredrik Svedmark, där kustvakten Sven Paulsson från Stenastorp.

Jag blir kvar länge och min stress och mina måsten ger sig av, försvinner i denna glänta till evigheten. 

Om inte detta är värt att bevara vad är det då? Att sköta våra gamla gravar, som en del av vår historia, också i skolundervisningen, för perspektiv och ödmjukhet. Vår aningslöst slarviga, stundtals högst medvetna, glömska av gamla tiders krig och armod är farlig och det märks i samtiden. 

Så oändligt mycket värdefullare det vore att lägga resurser på gravar som dessa, hellre än på förfulande statyer, menskonst och andra Kejsarens Nya kläder-projekt. 

Och vad gäller återvinning, gärna - men med urskiljning. En framtid utan dåtid är tom och meningslös.