Jennifer Wegerup

Barn födda att gå till spillo med vapen innanför tröjan

Under årets sex första månader upptäcktes nio fall där barn under 15 år hanterat en revolver, pistol eller kulsprutepistol.
Foto: Frank Leonhardt / TT NYHETSBYRÅN

En nioårig pojke är springpojke i ett kriminellt nätverk.

Ja, ni läste rätt. Polisen i Sollentuna utreder hans roll i nätverket och den beskrivs som ”extremt oroväckande”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en nyhet som träffar rakt i hjärtat även nu, där vi i Sverige 2021 blivit vana vid närmast dagliga skjutningar. Hade nyheten kommit när jag var liten hade det varit det enda vi pratat om i fikarummen, det enda vi rapporterat om i media. Liksom skjutningarna, liksom bombdåden. De som slarvigt kallas sprängningar, ungefär som om det var gruvarbeten som pågick och inte attentat mot människor och deras hem. 

Samtidigt visar en dagsfärsk rapport från BRÅ att utrikesfödda och inrikesfödda med utländska föräldrar är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Enligt polisen har det från januari i år fram till 15 augusti ägt rum 192 skjutningar i Sverige. Ta in den siffran. Eller den som berättar att under årets sex första månader upptäcktes nio fall där barn under 15 år hanterat en revolver, pistol eller kulsprutepistol. 

Jag tänker på det och på den nioårige pojken och på mina döttrar i den åldern. Hur de lekte med sina Sylvanian Family-kaniner, sjöng till Frost, hoppade studsmatta, var små och mjuka och mörkrädda och ville sova hos oss om natten. Och sen ser jag inom mig bilden av barn som går i hopplöshetens kvarter med vapen innanför tröjorna, med knark i jackfickorna.

Barn födda att gå till spillo medan vi som bor på rätt sida skärselden har kräftskiva och fredagsmys. Vi som bor i det Sverige där det är så noga att alla får lika stor bit på fruktstunden, alla får vara lucia på förskolan och där sagorna inte får vara för otäcka. Vi måste ju vara rädda om våra barn. Våra barn. Det är ju inte de som får vara vapenkurirer, inte våra bilar som brinner. Hur mycket större hade rubrikerna inte blivit då, pressen på våra politiker att lösa problemen? Om det varit Emil 9 år som bar pistol och Emma 17 år som ”föll” från en balkong?  Samtidigt växer otryggheten även bortom de utsatta områdena. Och utöver lidandet och rädslan är våldets kostnader för samhället enorma.

År 1996, då jag var 24 år, gjorde vi ett reportage där vi åkte röd tunnelbanelinje. Från Danderyd till Norsborg. Skilda världar, redan då. Det jag minns bäst är barnen på en skola i Fittja. Söta, livliga och redan med så mycket sämre chanser, skulle de lyckas var det mot alla odds. Lärarna och fritidspersonalen var eldsjälar, okuvliga men oroliga. En lärare berättade att över 90 procent av barnen på skolan inte hade svenska som modersmål och att många av dem ändå fick föra familjens talan då föräldrarna inte kunde språket alls. Han talade om vuxna utan arbete och auktoritet och om ett välvilligt, generöst svenskt samhälle. Bidrag och tolkar, gratis skolböcker, studiebidrag, bibliotek och välfärd - men där folk ändå hamnade utanför samhällets gemenskap. Jag minns lärarens brinnande blick när han sa att ”Ingen kräver något av människorna här, ingen väntar sig något av dem. Då går det åt helvete”. En socialarbetare pratade om problemen med vuxna analfabeter, kvinnor som inte fick gå ut, barn med krigstrauman, människor från världar med helt annat våldskapital. Hennes tro på att problemen gick att lösa var enorm, jag minns ännu hennes glödande blick, men hon sa också:

”Integration kommer inte av sig själv. Jag är orolig för barnens framtid här. Om du inte känner dig viktig, om du inte hör till, då är risken stor att du söker bekräftelse på fel ställen”. 

Vi fotade, antecknade, tackade och hoppade på tåget norrut. 

På vägen åkte vi förbi Rosenbad, Riksdagen och makten.

Tillbaka på redaktionen funderade på vad vi kunde skriva och inte, att rapportera om invandring och integration var att vandra på nattgammal is. 

Det var 25 år sen, en utsatt uppväxt bort. Jag tänker mycket på vilket ansvar vi i media tog då och tar nu. Varje gång jag läser om dödsskjutningar i dessa områden minns jag barnen. Hur vi spelade boll efter intervjuerna, på asfalten mellan höghusen, och hur glada de var och hur de kramade mig när vi gick.