Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Att vara emot våld är måhända vackert, men att inte kunna försvara sig är farligt

Är du kapabel att döda?

Frågan skär som ett svart svärd genom det milda ljusskenet över bordet. 

Tystnaden, den plötsliga, bara julmusiken som spelar och från rummet intill barnarösterna, likt änglasång.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi tittar på varandra, vi har inte druckit så mycket glögg att vare sig gäster eller värdpar låter tankar och ord löpa fritt och ohämmat. Någon tar en knäck. Jag tar ett djupt andetag, går ut på isen för att se om den bär eller brister:

”Ja, absolut. För mina barn skulle jag döda om jag var tvungen.”

Sen är vi igång. Några håller med, andra inte, en mamma förfasar sig: Våld kan aldrig, aldrig vara en utväg. Men om hennes eller hennes söners liv hängde på det? Skulle hon inte slåss? Nej, det kan hon inte föreställa sig, där i vår trygga cirkel av julljus, uppvuxen i en tid och ett land där våld länge mest var något från filmer eller utrikes nyhetssändningar.

Det som drar igång diskussionen är händelsen i veckan, då en pappa i Malmö svårt misshandlade en inbrottstjuv. Tjuven hade hotat hans sjuårige son genom att stoppa sin pistol i dennes mun. 

Att föreställa sig pappans skräck och vrede är inte svårt. Att dra den exakta gränsen för var nödvärn och självförsvar slutar, och vedergällning och övervåld börjar, är svårare.

Jag är inte för ett samhälle där öga för öga-mentalitet får råda. Men den som angrips i sitt hem, och vars barn hotas, måste ha en långt gående rätt att agera.

För mina döttrar skulle jag både dö och döda, utan tvekan. Minsta angrepp på dem får mig att känna lejoninnans blodtörstiga ursinne inom mig, längtan efter att förgöra dem som hotar min avgudade avkomma. Civilisationens strama tyglar och hjärnas kontrollrum håller mig dess bättre på plats. Mig, liksom de flesta. Men i ett nödläge vaknar djuret, instinkten, allt det vi bär långt inom oss, nedärvt. 

Att vilja slåss, hämnas, försvara sig, ge igen, är djupt mänskligt. Det är just därför det är så avgörande att staten klarar att garantera allas säkerhet och trygghet, en av grundpelarna i vårt samhälle, om inte blodsfejder och vendettor ska bli en del av vardagen. Fallerar den delen av samhällskontraktet hamnar vi fort på ett sluttande plan.

Vissa tycks dock inte ha det i sig alls, viljan och känslan för att kunna försvara sig och slå tillbaka. Jag har sett det ofta, det som i mina ögon är passivitet, vekhet och naivitet, men för dessa personer det sanna och rätta. 

På en utbildning kring säkerhet och terrorangrepp på en tidigare arbetsplats skulle vi alla öva oss på att slåss mot kollegorna. Ensam, med skyddsutrustning, skulle man attackeras av ett femtontal personer. Allt för att förstå känslan av hot, av en uppretad folkmassas kraft och vikten av att kunna försvara sig. Det var djupt obehagligt, våld är vidrigt – men skrämmande nyttigt.

Två unga tjejer tvärvägrade emellertid, de kunde aldrig tänka sig att slåss. Hellre dö då, det var andemeningen. 

I ett nödläge skulle de troligen tänkt annorlunda. Min erfarenhet säger mig dock att fler kvinnor skulle behöva reagera med raseri än rädsla när de hotas på olika sätt i livet.

Att vara emot våld är måhända vackert, men att inte kunna och vilja försvara sig är dumt och farligt. 

Det gäller både på individ- och samhällsnivå.

Jag skulle tvärtom hävda att den som aldrig är beredd att knyta nävarna, inte ens för att rädda någon som i livsfara eller försvara grundläggande värden i vår värld – den tar inte sitt ansvar som medmänniska.