Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Att se tv-bilderna känns overkligt

Dante, var är du?

Dante, kom hem.

Frågan alla ställer, önskan alla bär på.

I min barndoms stad och marker fortsätter sökandet natt och dag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En hel stad, ett helt land, följer letandet efter en liten pojke med blå jacka och stort hjärta. 

Kärleksfull, tillitsfull, rolig, busig.

Så beskrivs Dante 12 år.

Oersättlig och omistlig, som alla barn.

I går kväll satt jag och såg på mina sovande döttrar och tänkte på Dantes familj, på alla som saknar och älskar honom. På oron, rädslan, förtvivlan och hoppet, på varje evighetslång sekund och minut de genomlider.

Varje fall med ett försvunnet barn drabbar oss alla ohjälpligt, obarmhärtigt. Därför letar polis, militär och frivilliga dygnet runt. Därför pågår Missing peoples största hjälpinsats någonsin. Därför önskar människor i hela Sverige att Dante ska hittas vid liv, i tid.

Att han ska komma hem och allt ska bli som det ska igen.

Dantes försvinnande kommer mig overkligt nära. 

Jag är uppvuxen i Falkenberg, i stadsdelen Tröingeberg, där han bor och senast sågs. Ett villaområde som kunde legat i vilken svensk småstad som helst. På Gamla Tröingeberg ligger tegelvillorna från 60-talet. 

På Nya Tröingeberg, där Dante bor och jag växte upp, varvas kedjehusen från 70-talet med nyare trävillor. Områdets hjärta är skogen där barn jag lekt. Skogen där jag känner varje sten och stig, tuva och träd. Där som jag lekte gömme med vännerna, åkte skridskor på Kärret, cyklade runt på grusvägarna, överallt. Varje morgon gick jag ensam skogsvägen ner mot den lilla busshållplatsen nära Dantes hem, väntade på skolbussen mot Vinbergsskolan. Om vintern bar jag en liten ficklampa, mot morgonmörkret, men var aldrig rädd. Tröingeberg var hemma, en liten värld där vi barn kunde växa trygga och fria. Falkenberg en småstad vid havet med nära till allt, även till den nästa. 

Hela stan bär nu på oron för Dante, många letar, andra öppnar sina hem för övernattning för hitresande sökande, åter andra delar ut smörgåsar och dricka. 

I Tröingebergs-kiosken, där vi köper vår mjölk och vi som barn handlade vårt lördagsgodis, finns kaffe och bullar till frusna letande.

Mamma och systrarna, mina gamla kompisar och grannar, alla berättar om den kollektiva växande oron men också gemenskapen, viljan att finna Dante, att hjälpa till. I skogen ekar ropen på pojken, ovanifrån hörs helikoptrar, på gatorna kör polisbilar.

Att se tv-bilderna på dykarna vid Ätran och polisens sambandscentral vid Vinbergs kyrka och församlingshem ger en känsla av overklighet. Jag var hemma i Falkenberg hela höstlovet med mina barn, kom tillbaka till Stockholm först i måndags. På vackra Vinbergs kyrkogård tände vi ljus hos pappa under Allahelgona-helgen. Vid Ätran gick jag flera långpromenader, tog vägen över bron vid det gamla kraftverket, över de strömma vatten där polisens sökande nu pågår.

I skogen och på Tröingebergs gator lekte mina döttrar och deras lille kusin, gick bus eller godis på halloween, spelade på fotbollsplanen nära Dantes hem.

Allt kommer så nära att jag kan röra vid den; fasan i ett försvunnet barn. Jag önskar att jag var kvar i stan och kunde hjälpa till att leta, genomsöka de kvarter där jag känner varje gatas namn, där varje hus har en historia, där en del av mitt hjärta alltid kommer att bo.

Det hjärta som nu, likt så många andras, undrar och oroas, varje vaken stund. Men som fortsätter hoppas på att Dante ska komma hem igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!