Jennifer Wegerup
Tidsödande, själspinande, sorgligt. Inte ett ögonblick av njutning, bara ett tvång för att ta sig mellan platser och kunna utföra mitt jobb och min plikt.
Allt vi tog för givet har kastats omkull, den värld som var vår tagits ifrån oss.
Resorna i fjol, under total lockdown i stora delar av Europa, var overkliga, som något ur en katastrof-film. 27 timmar för att ta sig mellan Stockholm och Rom. De öde stor-flygplatserna i spöklik tystnad. Kontroller, köer, stängda gränser.
Den senaste resan till Italien för några dagar sen gick via Tyskland. Nu börjar jag bli van, men känslan av att vara med i en Kafka-roman finns där ändå.
Först covid-test för knappa tusenlappen. Jag har haft viruset, har antikroppar, vet att det kommer att visa negativt men det är bara att gilla läget. En kvart senare får jag mejlet från labbet, på engelska; jag har inte covid, som jag redan visste. Testet är bara giltigt att resa på i 48 timmar så nu bär det av.
Arlanda nästa. Ett djupt andetag och så på med munskydd. Nu ska det sitta på nästan konstant en bra tid framöver. Jag mellanlandar i München, får sitta där tre timmar. Direktflygen är försvinnande få. I Tyskland möts vi av Polizei så fort vi kliver av planet. Passkontroll, covid-testet granskas. Vi får gå. Restauranger och fik har öppnat. I loungen däremot, där jag sätter mig för att jobba, får man inte ens ta av munskyddet några sekunder för att dricka vatten. En man från flygbolaget övervakar oss alla och ropar om någon ens försöker tar av sig munskyddet. Vid toaletterna sitter en dam och har koll. DDR, mumlar någon, men det var inte jag.
Ombord på planet mot Rom serveras lunch. Ett annat flygbolag säljer inte ens vatten, toaletterna där fram är stängda, alla personal sitter instängd bakom ett draperi. Varje bolag har olika regler för hur de hanterar viruset, lite som alla länder. Ingen vet, alla gissar.
Väl framme i Rom tar en trevlig kvinna emot mig med blott en snabb blick på mitt covidtest. I höstas sanerades alla resväskor på flygplatsen så de skulle vara covidsäkra, något man stolt berättade på stora skyltar. Så kom den andra smittovågen, och sen den tredje, med full kraft. Alla stolta restriktioner var som slag i luften. Nu sanerar man inte väskorna längre, skyltarna är borta.
Jag kliver ut i ett Italien med mellan 150 och 300 covid-döda per dygn ännu, men där smittan går ner fort och landet öppnar allt mer. Kvällarna är försomriga, uteserveringarna fulla med folk. Smittan känns avlägsen, vid ett bord sjunger folk för någon som fyller år, på teven vid bardisken debatterar två virusexperter och några politiker men ingen orkar lyssna.
Sakta går vi hemåt i den mjuka nattluften, utegångsförbudet har inträtt men det är inte så på minuten noga längre. Jag kollar mejlen i mobilen, en läsare undrar om det går att resa i sommar. Till Italien, vart som helst. Visst, svarar jag, det blir bättre fort nu. Ingenstans känns läget värre och mer surrealistiskt än på våra flygplatser och plan, i en snårskog av förvirrande olika regler. Men så fort du är framme vet du att borde åkt tidigare: världen väntar på dig. När du väl är framme känns allt ungefär som förr, fast kanske ändå lite bättre. Och du älskar som man älskar när man förlorat något och fått tillbaka det, med ett sjungande, jublande hjärta.