Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Är det rätt att ge vaccin till de som ändå kommer dö?

En äldre person får vaccinet mot corona.
Foto: Guillaume Bonnefont / TT NYHETSBYRÅN

Är det rätt att vaccinera en svårt sjuk 103-åring?

Eller är det slöseri? Borde dosen hellre gå till en frisk 71-åring med troligen betydligt fler år kvar att leva? 

Svåra frågor – men vi måste våga diskutera dem. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vaccineringarna är hoppet världens regeringar nu klamrar sig fast vid och miljoner och åter miljoner människor väntar på att det ska bli deras tur. Men vem bör få det först? En multisjuk man i 85-årsåldern, från Kalmar-trakten, fick sin första vaccin-dos och dog dagen efter, just före nyår. Obduktionen visar att han inte dog av själva vaccinet utan att hans tid var kommen.

Turordningen är intressant, även om den kan tyckas given. Att covid-19 dödar främst äldre och sjuka människor är utom all diskussion. Nio av tio av de som dött med covid-19 i Sverige har varit över 70 år. I Europa har liemannen skördat sorgligt många offer på just äldreboenden. 

Med tanke på den massiva debatt detta vållat är det logiskt att vaccinen nu först ges till de äldsta och svagaste. Politiker världen över vill tysta kritiken, få ner dödssiffrorna. Det känns också rätt i hjärtat, att skydda våra allra sköraste, dem vi alltför ofta glömmer och gömmer. 

Därmed inte sagt att vi inte öppet måste kunna diskutera om vaccinet först ska gå till människor som med stor sannolikhet ändå snart kommer att dö. Kanske är det rätt, kanske inte. Att en sådan debatt kan ses som cynisk säger mycket om hur bra vi haft det, om hur världsfrånvända vi blivit. Genom hela mänsklighetens historia har död, sjukdomar och lidande och omänskligt svåra val, kring vem som ska leva eller dö, varit en del av oss. 

En pigg 69-åring granne som jag möter på gatan, över varsin snöskovel, skräder däremot inte orden; hon är upprörd och många i hennes ålder med henne. De har statistiskt sett många fler år kvar än en 97-åring, de vill leva, resa, vara med barnbarnen. De är rädda att den tid som nu går innan det blir deras tur kommer att skörda många offer i gruppen 60 till 80 år.

I Italien går debattens vågor också allt högre, förutom vårdpersonal diskuteras nu att även yngre människor inom skola, brandkår, polis och kollektivtrafik ska vaccineras. Även britterna lyfter nu skolpersonal som grupp att prioritera härnäst.

Allt fler menar att samhällsviktiga funktioner måste garanteras och att då bör personer under 60 år också kunna få företräde.

I Indonesien har man tagit den tanken ännu längre. Där vaccineras först folk i gruppen 18 till 59 år för att garantera samhällsekonomin och hälsan för dem som jobbar. En strategi som väcker uppmärksamhet, men det år som gått har lärt alla utom de trångsynta att inte vara dogmatiska kring corona-strategier. 

Själv väntar jag gärna på min tur i vaccinationskön och funderar under tiden på frågan som vi också måste våga se i ögonen: vad händer sen? Hur långt skydd får vi? Måste vi alla massvaccinera oss varje år till enorma samhällskostnader – och dito förtjänster för läkemedelsbolagen? Ett mer rimligt scenario är att det ändå blir så på sikt att vi lär oss leva med sjukdomen, uppnår en viss immunitet i samhället och att det blir de äldre och svaga som kommer att vaccinera sig mot covid-19, som mot influensan. 

Och de som nu i corona-debatten låter som de tycker att vi borde kunna radera och vaccinera bort all sjukdom och helst även döden och alla tankar, frågor och svåra ställningstagande kring den? 

De kommer, kanske, att ha lärt sig något.