Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Acceptansen för att tonåringar dricker alkohol är obegriplig

Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: Stephan Böhm / Adobe Stock

Vi cyklade rakt ut i mörkret. 

Vinden från havet blåste bort våra omsorgsfullt fixade frisyrer på ett ögonblick. Men inget kunde rå på oss där vi cyklade, mot vinden, mot en utekväll. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Väl framme vid Club Herman eller Cabaret Beach Club, tog vi fram vår medsmugglade dricka. Häxblandning med allt vi i vårt tjejgäng kunnat stjäla från föräldrarnas barskåp. Ihopblandat i en läskflaska, en svart otäck sörja med bara ett syfte: vi skulle bli fulla.

Vi var fjorton år och somliga i klassen hade börjat dricka redan som tolvåringar, sommaren efter 6:an. Vi svalde och rös, skickade flaskan laget runt. En av tjejerna hade en storebror som köpte ut ibland och den sötaste av oss hade en sju år äldre pojkvän. Han ägde torget i sin röda sportbil och köpte vodka, öl och Mateus vita vin i de där kurviga flaskorna. Vi drack det vi kunde få tag på. 

Falkenberg var som de flesta svenska småstäder, mycket lite att göra för oss unga, särskilt på vintern när turisterna åkt och vi kände oss som kvarglömda badbollar som luften gått ur. Vi var för unga för att komma in på de flesta ställen så då hängde vi utanför, stora grupper med unga. 

De gånger det ordnades dans för folk i vår ålder fanns bara läsk att köpa men vi gick ut och drack, gömde våra spritflaskor i frusna sandgropar på stranden där vi också hånglade, kallt eller ej. 

Inne på tjejernas toa rådde alltid kaos; spyor i handfaten, tjejer som tjafsade, någon grät, andra sminkade sig. Killarna slogs, någon blev magpumpad, en annan körde rattfull. Jag hade tur med närvarande föräldrar och idrotten som en fast ram runt min tillvaro. De som kom från trasiga hem utan koll och krav råkade värre ut. Kompisarna som börjat tidigast och drack mest var de som fastnade, festandet blev vardag, vardagen blev till misär. Nyligen såg jag dödsannonsen för en av de här killarna, en av de roligaste, häftigaste, snyggaste. Han blev 51 år. Sista gången jag såg honom var han en skuggfigur, oigenkännlig, bortom räddning.

Därför är det så glädjande att läsa en ny rapport som visar att sex av tio unga i dag inte dricker och att drickandet bland niondeklassare de senaste tjugo åren gått ner från fyra liter alkohol till en liter per år. Även i flera andra länder är trenden densamma: unga dricker mindre. 

Och det självklara borde förstås vara att de inte dricker alls. Den acceptans vi haft och ännu i allt för hög utsträckning har, för att tonårsbarn överhuvudtaget dricker alkohol, är obegriplig. 

Vi ser dem som barn i lagstiftning kring rösträtt, brott och straff, när de får gå på krogen eller handla på systemet. Ändå tycker fortfarande allt för många föräldrar att det är normalt om tonårsbarnen festar lite och testar gränser. 

Trots att deras kroppar och sinnen är ett barns, med samma oförmåga till riskbedömning och konsekvenstänkande, med risken att bli sexuellt utnyttjade eller våldtagen, risken att bli rånad, utsättas för våld eller bli alkoholförgiftad. 

Som tonårsmamma finns inte i min föreställning att mina döttrar får dricka på bra många år än. 

Att utvecklingen går åt rätt håll är fantastiskt, men fortfarande finns mycket att jobba med. Det finns en tid för allt, också för att vara ung och ha roligt – när man är mogen nog. Skillnaden mellan att vara 14 och 18 år är himmelsvid.

Här hemma serveras inget vin att smaka på, på länge än och mina barn ska aldrig se mig berusad, det är jag som måste visa vägen.

Inte minst för att jag minns kompisarna som fick börja dricka hemma vid köksbordet, eller driva runt hela nätterna, och som festade bort sina liv.