Jag ser en ung omogen mamma

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag läser ”Bitterfittan” på kvällarna med min vackraste sockerbit vid tutten så att hon kan somna. Jag är hennes tjänarinna, och det med glädje.

 Jag blir ledsen när jag läser ”Bitterfittan”. Jag ser bara en ung omogen mamma framför mig som inte har fattat vad det innebär att bli mamma.

 Att bli mamma betyder att man inte längre får nån tid över för sig själv. Att bli mamma innebär ständig jour. Egentid?!

 Varför skulle man ens VILJA ha det? Varför tror så många kvinnor att de måste få ”egentid” för att kunna vara lyckliga? 


Det är klart att de blir lika bittra som Maria Sveland om de tror att man kan leva precis som förr trots att man fått ett litet vackert barn att ta hand om.

 Maria Sveland drömmer tillbaka till 1994, ”alla fester, alla män, all tid, all sömn, all frihet”. För mig är 1994 sinnebilden för helvetet. 1994 gjorde jag inget annat än att festa, jag minns det som ett nattsvart år. Vidrigt.

 Jag fylls av fasa när jag läser Sveland och om hur hennes ”januariliv helt enkelt blev outhärdligt” och ”inget har varit så smärtsamt, så fruktansvärt bitterfittabidragande som att bli mamma”.

 Hur kan hon säga så? Hur kan man bli en bitterfitta av att få dessa vackra underbara barn?


Inget har gjort mig så lycklig som mina underbara barn. De slåss, de skriker, de är sjuka, de smittar mig, de sover inte, men gudarna ska veta hur lycklig de gör mig. De är mitt livs mening. Det allra bästa som har hänt mig – ever – är att bli mamma och att få mina TRE barn.

 Jag är fortfarande helt överväldigad över att jag har FÅTT dessa tre så otroligt vackra flickor.

 Och det där amningsgnället, det är klart att det tar tid och är skitjobbigt att amma, men vad trodde ni? Att amma är ett JOBB, ett tungt och hårt JOBB och nån måste göra det, och det är MAMMAN.

 Moderskapet är enligt Sveland ”förbannat nedtyngt av plikt och försakelse av alla egna behov”.

 Eeeh, ja, det är det som kallas att bli mamma!

 Denna tjej har ju missuppfattat precis allting. Hon kallar det ”kvinnofälla” att bli mamma. Ge bort barnen till pappan då och åk till Roskilde och knulla runt och ta horse!


Och så klagar hon på mannen, som tar varannan natt pga att ungen är flaskbarn! Vad är det för svag losermamma, tänker jag.

 Vad är det hon drömmer om? Jo, hon vill dansa mer, älska mer, träffa vänner, gå målarkurs, vara mer på sommarstället, förändra världen (HAHA!), lyssna på musik, skriva, hinna ta det lugnt…

 Tja du, såna där saker hinner inte mammor. Tagga ner. Snart är barnen stora och då hinner du kanske de där sakerna.


För övrigt så hinner inte pappor heller dansa eller gå målarkurser. Inte ens barnlösa hinner såna där saker.

 Sveland åker till Suzanne Brögger i Danmark och blir skitsur för att Brögger säger att hon är tacksam. De som är tacksamma har enligt Sveland ”gett upp”.

 ”Jag är tacksam för att jag lever och för att det finns ömhet och att ingen av dem jag älskar är sjuk eller döende”, säger Brögger.

 För detta hånar Sveland Brögger. Själv tycker jag att det är oerhört fint sagt.

 För det är så självklart och det enda rätta och sanna: att vara tacksam!

 Tacksam att man överhuvudtaget kunde få barn och att de kom ut hela och att de mår bra.

 Det viktigaste av allt är att alla barnen mår bra.