Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Vi har inte tid för mäns risktagande

En coronapatient transporteras från Nederländerna till Tyskland för intensivvård.
Foto: UTRECHT ROBIN/ABACAPRESS.COM / STELLA PICTURES/UTRECHT ROBIN/ABACAPRESS.COM

Jag har aldrig brutit ett ben, alltid spänt fast säkerhetsbältet och blundat när jag sett barn klättra högt i träd.

I tisdags höll jag på att få en panikattack när min man ställde sig på vår köksö, en centimeter från kanten och började göra hål i taket med enorm borrhammare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag såg framför mig hur han ramlade baklänges och slog bakhuvudet i den sylvassa kanten på en tio kilo tung skärbräda som står på köksbänken. Han må vara lite klumpig, men inte så klumpig. Det sitter i mig att vara rädd och orolig, det är störigt – men jag vill inte att han ska dö. Jag vill inte att min pappa, min bror och mina manliga vänner heller ska dö. Min oro för att det ska hända är inte helt obefogad.  

Män dör oftare än kvinnor i bilolyckor, drunkning och fritidsolyckor. Numera dör de också oftare av coronaviruset, eller riskerar i större utsträckning att behöva intensivvård.

De senaste siffrorna från Svenska intensivvårdsregistret visar att bara 24,4 procent av de som just nu vårdas på IVA är kvinnor. Mönstret är detsamma i alla åldersgrupper.

Att män oftare dör i olyckor brukar förklaras med att de är mer riskbenägna. De väljer att göra den där omkörningen trots att en kurva närmar sig och linjen är heldragen, tar en simtur trots att antalet öl som intagits är för många och klättrar upp på ett tak för att laga någonting fast de inte borde. Dumt, ja – men inte nytt. Coronaaspekten är däremot ny, inga tydliga förklaringar finns. Det är just det som gör siffrorna som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, presenterade i veckan intressanta. 

I en undersökning kom man fram till att fler kvinnor än män följer de råd som getts för att minska spridningen och minimera risken att själva drabbas av covid-19. I de 20 frågor som ställdes kring ändrat beteende var kvinnor överrepresenterade i 14.

Det betyder att kvinnor tvättar händerna mer, undviker sociala kontakter och åker mindre i kollektivtrafiken än män. Detta trots att sjukdomen slår hårdare mot män. Samtidigt visar undersökningen att kvinnor ändå är mer oroliga än män för att bli smittade. Kan det förklara att de följer råden noggrannare? Är den kvinnliga oron som jag själv lider av, och vårt ansvarstagande för allt och alla, som ger de här resultaten, eller är vi bara smartare? Svaret på frågan är nog en salig blandning av arv och miljö, ja, kanske till och med lite biologi. 

Samtidigt stängs respiratorer av. I dem ligger älskade pappor, söner, makar och vänner. Det beror inte främst, om alls, på att män generellt är sämre på att avstå från att gå till Ica eller tvättar händerna för sällan. Det är troligt att det finns både biologiska och sociala förklaringar till att covid-19 drabbar män hårdare, men siffrorna från MSB gör mig ändå nedstämd – och lite sur.

Den visar förvisso att de allra flesta svenskar har tagit till sig av i alla fall något av råden som getts, men för att klara oss igenom den här krisen behöver vi agera som ett kollektiv, oavsett kön. Det krävs att såväl kvinnor som män drar sitt strå till stacken.

Vi har inte tid för mäns risktagande. Just nu behöver vi alla vara lite mer kvinna, och lite mindre man. Att rädda sitt eget och andras liv har aldrig varit enklare; allt du behöver är tvål och en extra meters avstånd.