Irena Pozar

Varför räddar inte Sveriges feministiska regering flickorna?

Sveriges utrikesminister Ann Linde (S).
Foto: MARKO SÄÄVÄLÄ / TT / TT NYHETSBYRÅN

Talibanerna intar Kabul och reklamskyltar föreställandes leende kvinnor målas över med tjock, vit målarfärg. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man vill dölja de framsteg som gjorts i jämställdhetens namn, få den frihet som flickor och kvinnor fått de senaste 20 åren att försvinna. Men den som tror att det går att radera kvinnors och flickors existens har fel. En tillbakagång till ett liv utan utbildning, arbete och frihet är inte ett alternativ. De afghanska hjältinnorna kommer göra allt i sin makt för att försvara sina rättigheter, och de kommer göra det med livet som insats. 

Men vad gör Sveriges feministiska regering? 

Bland de tusentals desperata människor som klättrar på flygplan på Kabuls flygplats i hopp om att kunna lämna landet syns få kvinnor och flickor. Var håller de hus? De är överallt och ingenstans. Talibanerna letar efter dem, tvingar bort dem från portarna till universiteten, tvingar dem att vända i dörren till sina kontor. Kvinnor på bild täcks av målarfärg, kvinnor i verkliga livet täcks med burka. De stoppas vid de checkpoints som ställts ut runtom i Kabul och har inte en chans att försöka ta sig ut ur infernot. Samtidigt sprider talibanerna propaganda om hur de ser på kvinnor och utbildning. De är inte emot det, säger de - för att i nästa mening slå fast att utbildningen i och för sig måste ske i enlighet med sharia. 

https://twitter.com/roohullahumar1/status/1427106873057189891

I utrikesminister Ann Lindes handlingsplan för den feministiska utrikespolitiken för år 2021 står det att : ”Utrikesförvaltningen ska fortsätta att driva att kvinnor och flickor i humanitära situationer, på flykt och i migration ska åtnjuta de mänskliga rättigheterna” och att ”humanitära insatser ska ha ett jämställdhetsperspektiv.”

Orden ekar tomma. Och orden om hur Sverige ska hjälpa och stötta de miljontals kvinnor och barn som nu riskerar att få sina liv fullständigt förstörda saknas helt. Hur kan det inte från svenskt håll ha funnits en skarp plan på hur man ska skydda Afghanistans kvinnor vid ett taliban-övertagande? Det räcker inte att hylla Malala Yousafzai, man måste också vara som Malala Yousafzai. 

Det är vida känt att Afghanistan är världens farligaste plats för kvinnor. Det som nu väntar är rena skräckscener, ett fullständigt ovärdigt liv i fångenskap på grund av att man är kvinna. De senaste veckorna har ett krig mot kvinnor inletts i ett land med starka kopplingar till Sverige. Vi har kapacitet att hjälpa, vi har stor kunskap om hur situationen har sett ut och vi vet hur mycket det betyder för hela världen att flickor får utbildning och kvinnor möjlighet att försörja sig. Jag väntar spänt på den presskonferens som aldrig kommer komma, där Ann Linde slår fast att Sverige gör allt i sin makt för att skapa säkra vägar ut ur Afghanistan och in i Sverige. Att vi ska hjälpa så många vi bara kan. I feminismens, anständighetens och ansvarstagandets namn. 

Regeringens feministiska vara eller icke vara har nått ett vägskäl: om inte regeringen visar feministisk praktik nu förtjänar de inte att använda feminismen som en beskrivning av sin politik och ideologi. Feminism är inte ett modeord, något man kan dra fram när det passar. Feminism räddar liv. Regeringen måste rädda liv, nu.