Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Tack till er som orkar protestera

På en strand i ett land där jag tog mina första steg spenderar jag årets första semesterdagar. I en kroatisk by insprängd mellan höga berg och hav träffar jag människorna som räddade mitt liv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I dag pratar vi om vädret och utbyter presenter. För 23 år sedan tvättade de mina smutsiga tygblöjor, gick med mig längs ojämna gator och gav mat till mig och mamma. Vi hade flytt från Sarajevo när kriget rasade och åtta månader gammal hamnade jag tillsammans med mamma i ett sommarhus i sten som farfar hade byggt 30 år tidigare.

 Min mamma var bosniak och inte särskilt önskvärda i den kroatiska by som blev vårt hem. På nätterna sköt några bybor med kpist och skrek ”död åt muslimerna”. Orden ekade och i ett stenhus satt en muslimsk mamma med sin förstfödda.

Hon var själv, men aldrig ensam. Det fanns två personer i byn som trots sin etniska tillhörighet, som i ett brinnande krig delade in dem i en kategori där vi inte hörde hemma, tog oss till sig. De gömde flyende bosniaker i sitt hus, delade ut mat till trots att de själva knappt hade någon och varje kväll gick de upp för hundra trappor för att sätta sig bredvid min mamma i en timme. De ville att hon skulle veta att hon inte var ensam.

Deras agerande ifrågasattes av icke-bosniaker som såg dem som landsförrädare. Det knackade på deras dörr och de frågade om vilka som fanns i huset och var de kom ifrån. ”I vårt hus bor våra vänner” var svaret de fick.

Vi kommer aldrig att glömma det. Vi kommer aldrig sluta vara tacksamma. På samma sätt kommer jag aldrig sluta vara tacksam mot er som gör samma sak just nu. Ni som samlas på Norrmalmstorg för att protestera mot att vår kollektivtrafik hjälper till att utmåla ett visst folk som parasiter, ni som står upp mot etablissemanget som säger ”vi måste ta diskussionen”, ni som tycker att människors värde och existensberättigande inte är något som bör diskuteras.

Det är lätt att diskutera sådant som inte rör en själv. Det är lätt att som vit och privilegierad uppmana Adam Tensta att ”ta debatten” om n-ordet. Det är lätt att glömma att vissa saker inte ska debatteras, då de bör vara självklara. För snart hundra år sedan debatterade man huruvida kvinnor skulle ha rösträtt. Personer som i protest reste sig blev nog ombedda att diskutera. Men att diskutera kräver ork och alla orkar inte, särskilt inte de faktiskt utsatta grupperna. Varför? De har diskuterat det i generationer. För dem är diskussionen över, de har pratat färdigt.

Det är dags för de privilegierade att föra diskussionerna, att ta kampen. Backa de som kämpar mot rasismen, de som kämpar för allas rätt att finnas utan att kränkas. Låta de utsatta ha tolkningsföreträde och föra kampen på sitt sätt. Strukturell rasism finns i Sverige, det är fakta, inte en åsikt. Case closed, låt oss gå vidare och fokusera på att lösa problemet i stället för att prata om huruvida man ska använda n-ordet eller inte, eller huruvida SD:s reklam är rasistisk eller ej. Det är solklart vad de rätta svaren är.

Saker kan vara två saker samtidigt. Man kan både diskutera och ibland ställa sig upp i ren protest. Det är okej att få nog. Och det är nödvändigt att acceptera olika typer av kamper. Det är bara genom kamp på bred front, med olika typer av påverkan och argumentation som vi till slut kan nå målet: frihet, möjlighet och rättvisa för alla.