Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Som kvinna ville jag gråta av frustration

Linda ”lalinda” Hörnfeldt berättar mer om den nya sociala medie-hajpen som tagit världen med storm.
Foto: Christoph Dernbach / TT NYHETSBYR¿N
Foto: Christoph Dernbach / TT NYHETSBYR¿N
Foto: Frank Hoermann/SVEN SIMON / TT NYHETSBYR¿N

Svältfödda på spontan, social interaktion rusar fler och fler svenskar till ljudappen Clubhouse för att snacka skit, diskutera och hitta på lekar.

Och precis som många befarat, eller hoppats på, har man i de olika rummen kunnat höra ett och annat om diverse kändisar och influencers.

Under fredagen blev ”ett och annat” plötsligt allvarligt, när två kvinnor anklagade en man som på senare tid synts en hel del på Instagram för att vara psykopat.

Båda sa sig ha haft långa relationer med mannen i fråga och vittnade om ett manipulativt och kontrollerande beteende som bröt ned dem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Samtalet hade runt 700 lyssnare som i realtid kunde ta del av vittnesmålen. En diskussion kring förtal och om huruvida Clubhouse var rätt ställe för den här typen av vittnesmål blossade upp, och flera personer som var involverade i samtalet som pågick inför öppen ridå blev upprörda. Stämningen påminde om den högljudda diskussion som lagt sig som en blöt filt över #metoo-revolutionen och fått hundratusentals kvinnors smärtsamma vittnesmål om trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkt att handla om ett 20-tal fall där medier fällts av Medieombudsmannen och Granskningsnämnden.

Det är inte konstigt att förtalsdiskussionen blossar upp när någon pekar ut en person för brottsliga eller klandervärda beteenden. Flera kvinnor har ju faktiskt i kölvattnet av Metoo dömts för just förtal efter att i sociala medier ha delat med sig av sina berättelser om pojkvänner, kompisar och kolleger som behandlat dem illa. Det som däremot är konstigt, eller framför allt sorgligt, är hur lätt vi vänder diskussionen till att handla om vad som får sägas, när och var - i stället för att stanna upp och reflekterar över vad det är vi just har hört. Har vi blivit så vana vid att höra berättelser om sexuellt våld och psykisk misshandel att vi inte ens klarar av att uttrycka bestörtning och medlidande?

Ibland känns det så.

Genast ska det diskuteras juridik och medieetik. Det är förvisso bra och nyttigt, ja, nödvändigt i en rättsstat. Jag deltog själv i ett samtal som hette just ”Juridik och medieetik på Clubhouse”, i anslutning till fredagens händelse. Hundratals användare lyssnade, och i egenskap av journalist blev jag glad.

Men i egenskap av kvinna ville jag bara gråta, av sorg och frustration. För att det inte i anslutning till samtalet där kvinnornas vittnesmål kom fram startades en nytt med 700 deltagare där psykologer och kvinnor med erfarenhet av brott i nära relation berättade om mekanismerna bakom, hur det känns och hur man kan få hjälp. Där män satt och lyssnade, lärde. Där kvinnor kände sig sedda och hörda, förstådda. Där deras berättelser inte drunknade i samtal om hur #metoo minsann spårade ur, som vore det deras fel att medier i några enskilda publiceringar gjorde övertramp. Som om det stora samhällsproblemet är 20 fällningar, och inte det faktum att en av fyra unga kvinnor bli slagna av sina lika unga pojkvänner, att 16 kvinnor mördades av en nuvarande eller ex-partner 2019 och att 23 200 fall av sexualbrott anmäldes samma år.

Jag tror på vikten av en respektfull och etisk journalistik. Jag tror på rättsväsendet. Men jag tycker inte att vi som stat, eller ens som medmänniskor, är tillräckligt duktiga på att ställa oss på flickors och kvinnors sida och stå där stadigt, även när det stormar.