Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Sluta använda "offer" som ett skällsord

När jag var liten användes ordet ”offer” som ett skällsord. På skolgården och i matsalen kunde barn skrika ”du är ett sånt jävla offer” till varandra.

Offer, att vara någon som utsätts för något, var ett skällsord. Och det är det fortfarande.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Ta av offerkoftan” och ”Sluta vara ett offer” är meningar jag ofta ser skrivas till personer som lyfter sådant de tycker är orättvist i vardagen. Det kan handla om alltifrån att en tjej skriver att hon blir tafsad på när hon är på krogen till att någon berättar att butikspersonalen kollar extra noggrant efter personer som har annan hudfärg än vit. I stället för att rikta ilskan mot de som utsätter personerna för detta, ifrågasätter vi deras känslor och ber dem sluta spela offer; ”Säg ifrån i stället!”.

Som att offer är något gemene person väljer att vara? Som att det inte är resultat av det någon annan utsätter personen för? Att vara ett offer blir något fult och pinsamt, trots att det är något en person ofrivilligt drabbas av. Det finns ingenting som är mer skuldbeläggande än det. Varför vill man få offer för något att må ännu sämre? För det är precis det man gör när man använder ordet som skällsord.


Det har gått så långt så att det diskuterar huruvida ordet ”våldtäktsoffer” borde ersättas med ”våldtäktsöverlevare”. Alla som har blivit utsatta för en våldtäkt och tagit sig levande ur det är så klart överlevare, men inte mindre offer för det. Ett offer för en vidrig handling som någon annan har bestämt sig för att utsätta en för. Det bär man som offer inget ansvar för. Aldrig någonsin. Att förringa och nedvärdera att vara ett offer gör det inte lättare för människor att prata om sådant som gör ont och stör. Och kanske är det precis det som är meningen – att lägga ansvaret för den som lyfter problemet. Då slipper man se den större bilden.

Men när rädslan för att bli våldtagen är konstant, när jag får lägre lön än mina manliga kolleger och när min kropp ständigt kommenteras utifrån bröstens storlek och rumpans fasthet så är jag ett offer. Det är inget val, det är ett faktum. Och att slänga sig med ord som ”ta av dig offerkoftan” gör det bara värre. Att inse att någon fallit offer för något borde innebära att man förstår situationens allvar. Men hur lätt är det när det har blivit något fult att vara själva offret?


När jag skriver att jag behandlas på ett visst sätt för att jag är kvinna får jag höra att det är mitt eget fel, varför tror jag att alla ser mig som kvinna och inte människa? Varför skyller jag lönediskriminering på samhället och inte mig själv? Varför tror jag att mitt efternamn är det som gör att jag inte blir kallad på lägenhetsvisningar? Varför tycker jag så synd om mig själv?

Jo, för att ibland råkar jag ut för jobbiga saker och det har gjort ont när någon sagt att jag vältrar mig i det. Inget kunde vara mindre sant. Varför skulle jag vilja göra mig själv illa? Så i stället för att be någon sluta vara ett offer; var arg på det som ligger bakom personens sorg och rädsla.