Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Politiker i Sverige förlöjligar Utøya

Viljar Hanssen överlevde terrordådet på Utøya.
Foto: SVT / SVT
Attentaten mot regeringskvarteret i Oslo och mot barnen på ön Utøya var politiska.
Foto: OLLE SPORRONG

Det går inte att tala om Utøya utan att tala om högerextremism. Ändå är det precis det många försöker göra. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”I dag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter.”

Så skriver Liberalerna på Twitter i dag. Efter att ha öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna förstår jag att det är svårt för det lilla partiet att kalla terrorattackerna i Norge den 22 juli 2011 för var det faktiskt var. Men det är knappast en förmildrande omständighet, tvärtom. Att skriva så, och samtidigt ge vika för extremism och antidemokratiska krafter, är fruktansvärt provocerande. 

Attentaten mot regeringskvarteret i Oslo och mot barnen på ön Utøya var politiska. Därför måste vi göra politik av dem. Kalla dem för det som de faktiskt var: Rasistiska, kvinnohatande. De syftade till att döda och tysta röster som förespråkar ett öppet, tolerant och jämlikt Norge. Nästa generations socialdemokrater var måltavlan. Muslimhatet var drivande. 

Anders Behring Breiviks analys av Norge och västvärlden i stort delas av många. Det betyder inte att alla vill skjuta ihjäl barn, men det betyder att de formats av samma idéer; ett påstått hot mot det vita, rika, trygga. 

Fyra månader efter att 77 personer mördas publicerar Dagens Næringsliv en ledare där det står: 

”Så länge offren yttrar sig i det offentliga rummet, så har de också ett ansvar. Vi kommer leva med konsekvenserna av 22 juli många år. Vi får inte ödelägga det offentliga samtalet om invandring och integration.”

Det ligger döda barn längs en skogsväg som kallas kärleksstigen. Viljar Hanssen lyfter handen mot ansiktet och känner hur hans högra öga hänger vid kinden, han flyttar upp handen och känner hjärnan mot fingertopparna. Barn lägger sig på varandra för att skydda varandra mot en nio millimeters-Glock. De kramas och säger att hjälp är på väg. Det tar mer än en timme innan polisen är på plats. Det ligger döda barn överallt.

Men vi måste prata om invandring och integration? Vi måste se till att aldrig ge vika för extremism, men vi måste också samarbeta med de kostymklädda extremisterna i riksdagen?

”Kulturmarxist” var ordet 22 juli-terroristen använde för att beskriva de som värnar ett mångkulturellt samhälle. Ordet är rasistiskt, antisemitiskt och konspirationsteoretiskt laddat. Sverigedemokraten Mattias Karlsson älskar det ordet, och använder det (oemotsagd) i SVT:s ”Min sanning”. För några år sedan ekade Richard Jomshofs ord om att Sverige är ”alltför värdefullt för att sättas i händerna på kulturmarxister och socialliberaler” i riksdagens plenisal. 

Viljar Hanssen har blivit 27 år gammal och säger: ”Vi pratar om 22 juli som en stor olycka, och det tragiska som hände.”

Många anser att det är av vikt att Utøya-överlevarna inte ”utnyttjar” debatten om terrordådet till vänsters fördel. Att vi måste ta terroristens ord och ideologi och förminska dem, reducera dem till en galnings.

Hur många galningar har vi i så fall i det här landet? 

”Det är ett privilegium att ha ett så teoretiskt förhållningssätt till hat och våld att man menar att hatiska uttalanden i invandringsdebatten är det viktigaste att försvara, när 77 personer dog på grund av muslimhat”, skriver överlevaren Elin L'Estrange​​ tio år efter terrordådet. 

Det är också ett privilegium att som svensk politiker låtsas som det regnar, samtidigt som samma retorik som banade väg för terrorn reproduceras av de man sträckt ut handen till. 

Carina Bergfeldt återberättar den tragiska händelsen som inträffade för 10 år sedan.