Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Pandemin är spiken i kistan för ungas hopp

Genrebild.Foto: isabell Höjman/TT / TT NYHETSBYRÅN

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några månader sedan gick vi mot ljusare tider på fler än ett sätt. Förutom att dagarna blev längre började corona-molnen skingras. Handtvättandet, avståndshållandet och isoleringen gav resultat – ett litet hopp om en normal tillvaro började växa.

Men så häromveckan blev det mörkt igen. Becksvart på fler än ett sätt. Vintertidens inträde och unga svenskars totala likgiltighet inför att stanna hemma och hålla avstånd dödade det hopp som hade börjat gro. Den solidaritet och det ansvar unga hade visat under våren var som bortblåst, och det är väl egentligen inte helt oväntat. Hur länge orkar en 20-någonting vara instängd i en andrahands-etta på 22 kvadrat, uppsagd från sin timanställning med kursarna på lina i zoom? Inte tillräckligt länge för att stoppa en pågående pandemi i alla fall. 

Visst är det många unga som har det så, men långt ifrån alla. Jag har sett både de ensammaste och de gifta med familj supa skallen i bitar på Stureplan och strunta i allt vad rekommendationer heter. Det har även jag gjort mig skyldig till. Smittkurvan låg på en stadig låg nivå, presskonferenserna var få och regeringen verkade lugn. Och visst fanns det inte så mycket regler längre? Det var inte så noga, allt verkade ju gå åt rätt håll! Så jag prioriterade mig själv. Det gjorde också alla andra i min ålder och nu står vi här med en andra våg, hårdare restriktioner och en känsla av att vi inte borde ha slappnat av så snabbt. 

I våras skrev jag en text om hur urbota dumt det var av riskgruppen äldre att glatt deklarera att de tänkte fortsätta träna på gym, handla och träffa sina barnbarn. I den här texten vill jag i stället skrika till mina jämngamla att det är på allvar igen, att vi måste agera som i våras. 

Men samtidigt vill jag också lugnt och sansat berätta för alla er som läser det här att både svenska och globala undersökningar visar att ungas hälsa är hårt drabbad av pandemin. I en studie från Uppsala universitet framgår det att de som mår sämst psykiskt är mellan 18 och 30 år, vilket förvånade professor Karin Brocki, eftersom det ju är den äldre delen av befolkningen som haft de tuffaste restriktionerna att följa. ”Vår spekulation är att det beror på att unga sällan hunnit etablera sig i livet”, säger hon i en DN-intervju. 

Unga i dag har under mindre än 30 år genomlevt fler kriser än någon tidigare generation. Att ha en egen lägenhet, ett fast jobb och en trygg tillvaro är inte något dagens unga vuxna tar för givet – tvärtom känner man sig som en storvinnare på Lotto om man prickat in dessa tre. Det är viktigt att ha med sig när vi pratar strategier för att hålla i och hålla ut. Ja, en del unga beter sig som att de saknar hjärnceller - men många känner sig också berövade på livet. Det är ingen ursäkt till att riskera andra människor liv, men kanske en förklaring till beteendet.

Men misströsta inte, det går att få unga att skärpa sig igen. Steg ett är att överhuvud taget nå unga och få dem att förstå vilken roll just deras beteende spelar i spridningen av covid-19. Det andra är att visa respekt och förståelse för den situation många unga befinner sig i just nu. Nio månader in i den här pandemin hjälper det inte längre att bara skrika, vi måste hjälpas åt på riktigt nu. Med förmaningar, pekpinnar och påminnelser – men också med värme, kärlek och förståelse. 

Tove Fall: "Undvik gemensam lunch och fika".