Irena Pozar
Varje enskild utsatt kvinnas historia är unik, men gudarna ska veta att de alla har en sak gemensamt: De utsätts regelbundet för grov brottslighet i sina egna hem, där de har rätt att känna sig som mest trygga.
Det har inte gått så lång tid sedan handlingar som Karolina, Sofia och Louise blev utsatta för var lagliga. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet på papperet, men det dröjde ända till 1984 innan lagen faktiskt prövades och män kunde dömas för våldtäkt på sina flickvänner, sambos eller fruar. Det är ynka 37 år sedan.
Den samhälleliga kvinnokroppen lider fortfarande av det tusentals år långa våldet, som tilläts av såväl omgivningen som staten.
Man ska inte underskatta betydelsen av tiden som faktor för att läka sår, skapa trygghet och en grundmurad känsla av egenvärde. Inte heller ska man underskatta betydelsen av ett samhälle som idogt och högljutt pratar om kvinnors rätt till frid och ett liv fritt från rädsla.
När vi pratar om sadistliknande övergrepp likt de vi kan läsa om idag, är de allra flesta överens om att det är fullständigt vidrigt och oacceptabelt. Många kommer säkert läsa skildringarna, skaka på huvudet och tänka ”hur kan detta ske i Sverige?”.
Gemensamt för kvinnor som blir utsatta för brott i nära relationer är det svek det innebär att bli terroriserad av den man älskar eller har älskat, men vi får inte glömma att det är sveket från samhället som skapar förutsättningar för denna terror att fortgå. Svek genom tystnad i form av grannar som inte lägger sig i.
Tystnad i skepnad av nyhetssändningar som återigen toppas av gängkriminalitet, men aldrig av det faktum att tusentals vanliga kvinnor varje dag riskerar att slås ihjäl av tusentals helt vanliga män. Av ett politiskt landskap där jämställdhetsministern driver dessa frågor, trots att det handlar om allvarlig brottslighet och egentligen borde vara av högsta prioritet för justitieministern.
Det sägs att brott i nära relationer sker i det tysta, bakom stängda dörrar och att det därför är svårt att komma åt såväl utsatta som de som utsätter. Det kanske stämmer på ett individuellt plan, men knappast på ett samhällsplan. Socialarbetare, poliser, jurister, journalister, kvinnojourshjältar och nära och kära är smärtsamt medvetna om hur omfattande våldet är.
Ändå händer ingenting. Krigsrubrikerna, haveriutredningar och kraven på avgång för de ansvariga uteblir. Samtidigt slår ännu en man ihjäl en kvinna som precis sagt att hon ska lämna honom. En 19-åring blir våldtagen av sin pojkvän under tystnad och en annan fotar sina skador och skriver ett brev till sin familj, ifall nästa slag hennes sambo utdelar blir det dödande. Våra makthavare måste ställas till svars för det. Om de inte själva initierar en haveriutredning för misslyckandet att skydda kvinnor snart, så är det hög tid för oss väljare att kräva en.
