Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

När de unga tappar sitt hopp går allt åt helvete

Benjamin Ingrosso sommarpratade i P1 på lördagen.
Foto: MATTIAS AHLM / SVERIGES RADIO

Det är inte lätt att vara liten. Inte ens om man heter Benjamin Ingrosso. Att drömma om kändisskap och framgång är lätt, att som ung leva i det är svårt. Kanske mest för att det är svårt att vara tonåring.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tonåren är ett evolutionärt haveri. Röster djupna, bröst växa, första kyssar kyssas, hjärtan krossas, fyllor döljas, identiteter identifieras och drömmar om vem man ska bli drömmas. Detta samtidigt som betydelsen av ens prestation i skolan blir allt viktigare, ens föräldrar börjar säga ”bete dig som en vuxen så kommer jag att behandla dig som en vuxen” och ens kompisar plötsligt hittar nya (coolare) kompisar. 

Kampen aktualiseras och beskrivs fint i Benjamin Ingrossos sommarprat. Han vill bara passa in, men vara sig själv. Han heter Wahlgren/Ingrosso och är precis som alla andra barn. Skillnaden är bara att hans känslor av vilsenhet gång på gång fångas upp av någon, och hans drömmar möjliggörs av deltagandet i Let’s dance, där han medverkar som 16-åring. Över 400 000 kronor landar på bankkontot, och han kan helhjärtat ägna sig åt att utforska sitt låtskrivande och musikskapande. 

Jag önskar detta för alla barn, som precis som Benjamin hör sina föräldrar bråka, spelar allan för att upprätthålla god stämning, som härmar de snygga killarna i skolan i hopp om att väcka någons uppmärksamhet, som är trötta, vilsna och fel men som drömmer om ett större och bättre liv. 

Benjamin Ingrosso är precis som alla andra, men alla andra är inte som han. Många barns drömmar krossas i Sverige idag. År av undermålig undervisning på skolor där vinsten till aktieägarna väger tyngre än barns rätt till en jämlik utbildning, hedersförtryck där svenska flickor inte får sova över hos kompisar eller lära sig simma, en bostadssituation som gör steget till att bli vuxen alldeles för svårt, gängkriminalitet där unga pojkar lärs upp till gangsters och en arbetsmarknad som inte går att lita på har skapat en generation som börjar tappa hoppet. Lägg därtill hot om jordens undergång till följd av klimatförändringar, och en prick över i:et i form av en pandemi som berövar unga såväl deras studentår som trygga anställningar.  

Det är svårt att hitta sig själv och ett sammanhang där man får vara sig själv, när allt annat i livet är så svårt. När det allra mest grundläggande, som en egen bostad, inte går att tillfredsställa är det svårt att finna tid till, eller nöje i, det som enbart finns till för att göra oss glada och fylla oss av en känsla av hopp. I ungdomsbarometern från 2020 uppger bara varannan ung person mellan 15 - 24 år att de ser hoppfullt på framtiden. 

Ingenting skrämmer mig så mycket som tanken på en generation som börjar tappa hoppet om sin framtid. Vem ska drömma stort och dumdristigt, vem ska ta sig själv på så stort allvar att de på riktigt tror att de kan skapa världsfred, om inte de unga?