Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Min feminism kastar inte transkvinnor under bussen

Foto: Joanne Davidson/REX / Copyright (c) 2017 Shutterstock. No use without p

Vad är en kvinna? Den senaste tiden har frågan väckts till liv och föga förvånande har transkvinnor blivit måltavla för diskussionen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Debatten kring huruvida transkvinnor är kvinnor är inte ny, men har åter aktualiserats av bland annat JK Rowling. Hon tillsammans med en liten men högljudd grupp, som säger sig tillhöra den radikala falangen feminister, driver tesen att inkluderingen av transkvinnnor i begreppet ”kvinna” riskerar att radera kön helt.

Det i sin tur kommer leda till att vi snart inte kommer ha pålitlig statistik över våld mot kvinnor eftersom alla kommer kalla sig kvinnor för att jävlas. Dessutom, menar denna falang, att män kommer utnyttja ett transvälkomnande samhälle genom att påstå sig vara kvinnor för att ta sig in i kvinnliga omklädningsrum och fängelser för att kunna terrorisera ”riktiga”.

Det är ett resonemang som bygger på fördomar och stereotyper som, inte minst i populärkulturen, utmålar transkvinnor och män som klär sig som kvinnor som blodtörstiga psykopater. Vi har sett Buffalo Bill gömma snoppen och skära av hud i ”När lammen tystnar” och Dr. Elliott mörda kvinnor i ”Dressed to kill”. Tack vare JK Rowling kan vi nu också lägga ännu en galen transkaraktär till listan. Författaren har de senaste månaderna i en rad inlägg och texter gett uttryck för transfobi. Kanske är därför ingen slump att mördaren i författarens senaste bok ”Troubled Blood” är en man som lurar sina kvinnliga offer genom att klä sig i en damkappa och peruk.

Samtidigt ser vi hur transfobi världen över skördar livs levande människors liv. I Brasilien har 129 transpersoner mördats hittills i år och under årets första sex månader tog 16 transpersoner sitt liv. Det är en ökning med över 70 procent jämfört med föregående år. Samma mönster ser man i USA, där fler transpersoner mördades under årets sju första månader än totalt under 2019. I Storbritannien har mängden hatbrott mot transpersoner ökat med 81 procent.

I Sverige har en av fem trans- och intersexpersoner blivit utsatta för sexuellt eller fysiskt våld, varannan transperson har undvikit vardagliga aktiviteter av rädsla för att bli diskriminerade och var tredje transperson har övervägt att ta sitt liv.

Det här är vida känt inom den feministiska rörelsen. Men ändå är kampen för att exkludera transkvinnor viktig för vissa. Det rättfärdigas med att feminismen måste få driva frågor som rör (enligt dem definierade) kvinnor utan att ta hänsyn till andra. Men om det är feminism så är den inte min. Den är inte radikal, tvärtom: Den är slapp och förutsägbar. Att tycka att transkvinnor inte är kvinnor med hänvisning till biologin är att duka under för patriarkatets grundläggande lögn om att en kvinna definieras och värderas av sina reproduktiva organ. Normer och föreställningar kring vad en kvinna är har varierat genom historien och gör så nu också. Upplevelsen av att vara kvinna är subjektiv och beroende av klass, etnicitet, utseende, sjukdomar och allt däremellan. Så varför skulle inte den kvinnliga upplevelsen rymma att vara trans?

Att vara rädd för det man inte förstår och stänga dörrar av rädsla för uppdiktade hot hör inte hemma i feminismen. Vi måste vara större, smartare och bättre än så. Feminismen har ingenting att förlora, men allt att vinna på att gå med på den radikala idén att transkvinnor är kvinnor.