Irena Pozar
Trots att flera folkmord skett i vår närtid, är det många som inte riktigt tycks kunna ta in vad etnisk resning faktiskt innebär och vilka vägar som leder oss dit. Det slår mig när jag läser en text av Thomas Gür, ledarskribent på Bulletin, där han jämför 30-talets strömningar med stundande 2030-tal. Han slår fast att det nu pågår: ”samma unkna krav på kartläggning och registrering på grundval av ”ras”, etnicitet eller religion och samma skadliga krav på ”representation” och olikabehandling.” Han syftar på marginaliserade gruppers kamp för att synas och höras på ett rättvist sätt, och sättet judar behandlades på under andra världskriget. Varför reagerar vi inte starkare på den här typen av relativiseringen av folkmord?
Det har gått 25 år sedan folkmordet i Srebrenica. Under några kokheta julidagar 1995 sköts 8000 män och pojkar ihjäl i den lilla bosniska staden. Fortfarande är frågorna som genomsyrar tolken Aidas uppdrag i den bioaktuella filmen ”Quo vadis, Aida?” svåra att svara på. Eller, det finns enkla svar: människorna stängs in i hangarerna för att de är muslimer. Mladic släpps in för att FN-soldaterna låter honom. Männen och pojkarna åker åt ett annat håll för att bli mördade. Men varför? Den ondska och hat som flödar när ett folkmord eller andra krigsbrott begås går inte att förklara.
Men det betyder inte att det är rimligt att tillskriva den förenklingar och låtsas som att det mördarna vid en etnisk utrensning gör är att kräva rättvisa och representation, när det egentligen handlar om ett bottenlöst hat mot människor som tillhör en viss folkgrupp. Jag har svårt att se att någon på riktigt tror att upprop som Mitt SR eller Black lives matter-rörelsen syftar till att utrota vita. Det de gör är att erkänna att människor behandlas olika på grund av sin etnicitet, och vill motverka det. Det fascismen gör är att vilja behandla människor olika på grund av deras etnicitet. Det faktum att båda erkänner att etnicitet existerar är inte det farliga.
Jag ser bara en förklaring till att Thomas Gür och andra resonerar så här, och det är att de är rädda för att förlora makten de själva har. Deras likar som känner sig maktlösa är istället rädda för att de aldrig kommer få den makt de förtjänar, eftersom rasifierade övertalat systemet om att mångfald är viktigt. Jag förstår att det för alla inblandade skapar en känsla av orättvisa och kontrollförlust, men att jämföra delar av marginaliserade människors kamp, där representation är ett viktigt verktyg, med det judarna utsattes för under andra världskriget är oanständigt och visar bara på hur lite man har förstått av vad fascismen är. Detta trots att man gärna använder sig av dess retorik för att få fram sin poäng.