Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Kvinnor tvingas ta allt känslomässigt ansvar

Att vara jämställd i en heterosexuell kärleksrelation är något många strävar efter. Åtminstone om man ser till fördelning av hushållsarbetet. Men vad händer när tvättmaskinen tystnat, strumporna sorterats och disken från kvällens middag plockats undan? När tankarna vägrar sluta snurra och sådant man vet att man bör prata om fastnar i strupen. Då börjar det riktigt tuffa jämställdhetsarbetet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Men fattar du inte att jag blir ledsen?" Jag har många gånger ställt frågan till någon jag har en kärleksrelation med. I stället för ett svar har jag mötts av tårfyllda ögon och en ledsen min. Det har i princip alltid slutat med att jag har fått trösta, klappa och säga: "men du, det gör inget, var inte ledsen". Jag har fått lägga min egen sorg åt sidan för att ta hand om känslorna hos min partner. Känslorna som kom efter att jag själv lyft ett problem som vi båda mycket väl vetat om finns, men jag tvingats bekräfta och ta ansvar för.


Det känslomässiga ansvaret i en kärleksrelation är jobbigare att bära än matkassar som skär in i fingrarna som sakta blir vita. Att veta att om man inte själv pratar om det faktum att man inte längre pussar varandra hejdå på morgonen, att du inte längre skrattar åt hans skämt eller att den sked du brukade sova i numera är vänd åt andra hållet så kommer ingen att göra det.

Att ta ansvar för en relation handlar ofta om just det: att våga prata om det som känns jobbigt.


Föga förvånande är det ofta kvinnan som tar det känslomässiga ansvaret i heterosexuella relationer. Kvinnor har under hela sina liv lärt sig att lyssna, analysera och vara omhändertagande.

Självklart blir vi också de som tar hand om känslorna i relationer. Att slippa dra det lasset själva kommer bli min generations kvinnors största utmaning i relationer med män. I en tid när vi pratar om delad föräldraförsäkring och strävar efter att göra hushållsarbetet mer jämställt är det nog det som snart kommer att möta kvinnor.


Men hur blir det med det som inte går att dela upp på dagar och tvättider? Jo, det kommer att tillfalla kvinnan, som så mycket annat. "Älskling, skulle du kunna tänka dig att öppna för samtal om vår relation lite oftare?" kan man förvisso säga, men är det en fråga som ens går att ställa?


Problemet med fördelningen av det känslomässiga ansvaret, som ju ändå är a och o i ett förhållande, kvarstår och det verkar inte stå högt på agendan att göra något åt det. I slutändan handlar det inte ens om att prata med varandra, utan att slippa vara den som alltid tar initiativ till samtalen medan den anda parten lever efter devisen att "det man inte vet lider man inte av". Att bygga en relation, om än oavsiktligt, på det sättet är det värsta man kan göra inte bara mot sig själv och den man älskar. Så nästa gång en märklig tystnad lägger sig mellan dig och din partner och du inte är den som brukar fråga om något har hänt; gör det.

Det kommer betyda mer än alla tvättade strumpor och lagade middagar i världen.