Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Kvinnor dör – du väntar på att någon annan ringer 112

Enligt experten utsätts mer än var tionde kvinna för våld i nära relationer
Vad händer om vi alla väntar på att någon annan ska ingripa?,skriver Irena Pozar

När jag gick i högstadiet berättade en lärare för oss i klassen om en kvinna som hette Kitty Genovese. 

1964 var hon 28 år gammal, bodde i New York och jobbade på en bar. 

Hon tog sig till och från jobbet i sin Fiat, och natten till 13 mars var inget undantag. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kitty parkerade bilen utanför sin lägenhet och klev ut, men blev kort därefter överfallen av en man beväpnad med kniv. 

Kitty skrek på hjälp och en granne ropade från sitt fönster åt förövaren att ge sig av. Vid det här laget hade Kitty blivit knivhuggen i ryggen, och samtidigt som förövaren som blivit skrämd av grannen sprang därifrån försökte Kitty ta sig in trapphuset. 

Då dök mannen upp igen, högg henne ytterligare, våldtog henne och stal en liten summa pengar ur hennes plånbok. 

Kitty dog i ambulansen på väg till sjukhuset. 

Berättelsen om Kitty Genovese hade kunnat sluta där, men det gjorde den inte. Istället har mordet på den unga kvinnan gett upphov till den så kallade åskådareffekten, ett psykologiskt fenomen som beskriver hur människor drar sig från att ingripa och hjälpa människor i nöd när det finns fler personer runtomkring som skulle kunna hjälpa till.

Diskussionen blossade upp i samband med att New York Times några veckor efter mordet på Kitty publicerade en artikel med rubriken ”38 personer såg ett mord - ringde inte polisen”. Artikeln har sedermera visat sig innehålla felaktigheter. Man har inte kunnat slå fast antalet vittnen, eller med säkerhet veta att de visste att ett mord pågick och därefter valde att inte ringa polisen. Även den forskning som gjorts på åskådareffekten har ifrågasatts. 

Ändå kan jag inte glömma berättelsen om Kitty och de 38 grannarna. Jag tänker på den ofta, men framför allt varje gång jag hör en duns, ett skrik, en plötslig tystnad. 

Vad händer om vi alla väntar på att någon annan ska ingripa, om vi förlitar oss på andras uppmärksamhet och mod? 

Människor dör. 

Kvällen då 17-åriga Wilma Andersson blev mördad av sin 23-åriga pojkvän hörde flera grannar skrik och bråk. Av förundersökningen framgår att en granne hörde ett konstant, skrikande ljud som höll på i fem till tio minuter innan det blev knäpptyst. En annan granne berättar att han hörde en man och en kvinna skrika i femton till 20 minuter. 

Han berättar att ”det sista höga skriket kom från kvinnan och det var högre än alla andra skrik”. Han går då ut i trapphuset för att knacka på. Men väl framme vid dörren blir det plötsligt tyst och han vänder, i tron om att bråket nu tagit slut. 

Två veckor senare hittas en av Wilmas kroppsdelar i en garderob i lägenheten. 

Våld i nära relationer sker ofta bakom stängda dörrar, men inte bakom ljudisolerade väggar. Det är ett brott som ofta har många åskådare, trots att ingen ser något. Det är ett brott som, om ingen ingriper, kan få en dödlig utgång. 

I bästa fall lämnas en sönderslagen och traumatiserad kvinna liggandes i en lägenhet tillsammans med sin förövare samtidigt som grannarnas fredagsmys fortsätter. 

Du som läser det här har kanske hört om Kitty Genovese tidigare och förfäras över människor passivitet när någon blir jagad med kniv. Kanske hör du talas om henne och åskådareffekten först nu. Oavsett vad är jag ganska säker på att du inte vill vara den passiva åskådaren, utan den som försöker rädda liv genom ett enkelt samtal till polisen.