Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Känslan av kärlek gör hjärtesorgen värd

Man vet att man förr eller senare kommer att få sitt hjärta krossat, men man gör det ändå. Blir kär, släpper taget och tillåter sig själv att bli två. Varför?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ser det hela tiden. Relationer som spricker, hjärtan som krossas och rödgråtna ögon. Darriga röster som säger: "Aldrig mer, det är inte värt det" och lovar sig själva att inte bli kära igen. Att det inte är rimligt att orden "vi borde nog inte vara med varandra längre" träffar som hundra giftpilar i hela kroppen och gör att allt runtomkring rasar på en och samma gång.

Att det är orimligt att släppa en människa så nära inpå att hjärtat liksom släpper från sitt fäste och åker fritt fall genom kroppen och fastnar någonstans vid knäna när personen plötsligt försvinner.

Det är inte värt det. Att känna att man är död fast man lever. Att ha så ont i hjärtat att det bokstavligt talat känns som att någon smugit sig in innanför bröst- korgen och satt sig ner för att klösa en inifrån med vassa klor. Och sen - de efterföljande tvivlen: "Hade jag kunnat göra något annorlunda?", "Varför räckte inte jag?" och "Kommer jag någonsin kunna lite på någon igen?".

Som att bli lämnad inte är illa nog. Som att det inte är nog att förlora den person som vet exakt på vilken sida man vill ha smöret på sitt polarbröd och vilken sida av sängen man föredrar att sova på. Nej, man ska dessutom älta och fasa inför kommande relationer. Det är då tanken flimrar förbi: Nej, aldrig mer. Smärtan, jag orkar inte den. Men vi har lärt oss att tvåsamhet är viktigt, så man utsätter sig själv för smärta gång på gång.


Varför är vi så besatta av den? För att vi redan som barn matades med lyckliga par på film och lärde oss att tvåsamhet är meningen med livet? Eller är det något som sitter i ryggraden, som ligger i vår natur? Oavsett vad, så är vi många som ser det som en given del av att bli vuxen och lycklig. Så vi fortsätter att utsätta oss för risken att gå av på mitten. För lycka väger mer än sorg. För att delad glädje på riktigt är dubbel glädje.

Plötsligt går man runt igen och lär sig hur många sockerbitar han vill ha i kaffet och vad han gillar för mat så att du också kan låtsas gilla den och ni flyttar ihop och börjar tvätta varandras underkläder och sen står man där igen: med hjärtat i knävecken.

Den lyckliga tvåsamheten må vara en lögn, men jag har gått på den. Jag har inte varit singel mer än några månader sedan jag var 14. Jag är en kärleksknarkare av rang och lär så förbli. Däremot har jag, i takt med svek och smärta, lärt mig en viktig läxa: Självrespekt. När man kan kombinera det med kärlek, ja, det är då det blir fyrverkerier som i hollywoodfilmer.


Tyvärr hjälper inte det mot krossade hjärtan, men det hjälper en att våga älska igen. Krossas. Älska. Krossas. Älska. Och hur mycket man än förbannar sin egen naivitet och dumhet när man står där och torkar av snoret på tröjärmen och tänker "Aldrig mer, det är inte värt det", så hamnar man där igen. För det är så jäkla värt det.