Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Jag ville vara Britney – nu vill jag slåss för henne

Britney Spears i musikvideon till ”... Baby one more time” från 1999.
”Min generation var Britney. Vi följde henne från dag ett, drömde om henne, älskade henne. Vi ville vara henne och vara med henne. Min generation är Britney. Och nu vill vi rädda henne. Men hur?”, skriver Irena Pozar.
Foto: EVAN AGOSTINI / AP TT NYHETSBYRÅN

Min generation var Britney. Vi följde henne från dag ett, drömde om henne, älskade henne. Vi ville vara henne och vara med henne. Min generation är Britney. Och nu vill vi rädda henne. Men hur?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frågan ställs på sin spets i samband med premiären av New York Times dokumentär ”Framing Britney Spears”. I den får vi följa henne från blond och lycklig småstadstjej till omyndigförklarad vuxen kvinna. I samband med att Britney Spears 2008 blev inlagd på en psykiatrisk avdelning omyndigförklarades hon på sin pappa Jamie Spears begäran. Sedan dess har pappan haft kontroll över i princip hela Britneys liv. Under tiden har Britney släppt skivor, turnerat och haft en framgångsrik Las Vegas-show. Hon har arbetat bunden till kontrakt pappan skrivit på å hennes vägnar, samtidigt som dollar efter dollar slunkit ner i andras fickor. 

Det finns så många bottenlöst sorgliga och hemska spår att vandra i när man tar del av resan som är Britney Spears liv. Från sviniga pojkvänner och barn som rycks ifrån henne, till ilskna utbrott och utnyttjande.

Det går knappt att förstå att det här är en livs levande människas faktiska och enda liv. Hade dokumentären om Britney varit en film hade jag suckat och tyckt den kändes ”lite väl överdriven”.

Men för att berätta om det som hänt, och fortsätter hända Britney, behöver vi snarare tala om underdrifter. Detta eftersom vi i över 20 år har underdrivit betydelsen av den misogyna samlingen journalister, fotografer, advokater, pojkvänner, managers och familjemedlemmar som tillsammans laddat sina vapen med sexistisk skit att skjuta Britney i huvudet med. 

Det finns en röd kvinnohatisk tråd som löper genom Britneys liv, och börjar man skrapa på ytan kan man se den i allt. I frågor om oskuld, till lämpligheten som mor. I det avrakade håret som såldes på auktion till lögner som ”hon har aldrig bett oss lämna henne ifred”, sagt av en paparazzofotograf. Den misogyna struktur i vilken kvinnor som Britney Spears tvingas verka är lukrativ. Money talks. Men herregud, vilken käftsmäll det är att i ”Framing Britney Spears” se det så svart på vitt.

Det har funnits där, framför våra ögon hela tiden. Ändå är det Britney som har kallats galen? Hon är det enda normala i en fullkomligt genomvidrig verklighet, som hittills har berövat henne stora delar av livet. 

Det har många förstått. Det är därför rörelsen #freebritney är så stark. Miley Cyrus skrek orden i årets preshow till Super Bowl, där hon uppträdde. Britney själv har enligt domstolsdokument uttryckt stöd för rörelsen och försökte så sent som i höstas slå sig fri från pappans förmyndarskap. Domstolen har fortsatt slå fast pappans makt över henne, men Britney rör sig sakta men säkert framåt, utåt. Hon vägrar uppträda så länge pappan finns med i bilden, och i sociala medier blir hon dygnets alla timmar överöst av fansen villkorslösa kärlek. Är det så vi räddar henne? 

Samtidigt kryper journalisterna och fotograferna fram igen, de rapporterar om #freebritney och medierna tycks numera stå på Britneys sida. Uppenbarligen har de inte förstått någonting.

”Hur många kända kvinnors blod ska de ha på sina händer innan de slutar bygga hela sin affärsmodell på sexism?”, tänker jag samtidigt som det i dokumentären flimrar förbi en förstasida med rubriker om prinsessan Diana och Monica Lewinsky.