Irena Pozar

Jag vill skrika rakt ut när jag ser SVT:s metoo-serie

Skådespelaren Sofia Helin berättar om metoo-hösten.
”Kvinna efter kvinna kliver fram till en bit silvertejp som sitter på golvet i studion. En efter en berättar de om hur män har våldtagit, trakasserat och förnedrat dem”, skriver Irena Pozar om SVT-serien om metoo.
Foto: SVT

I våras livesände SVT en presskonferens där förre justitiekanslern Göran Lambertz namngav en kvinna som anmält honom för våldtäkt, samtidigt som han kallade henne ”lögnerska och bedragerska”. Kort därpå visades ”Persona non grata”, en dokumentär om hur livet för komikern Soran Ismail har varit efter att han under metoo-hösten anklagades för våldtäkt och sexuella övergrepp av flera kvinnor. 

I samma veva meddelade SVT att man arbetar med en stor metoo-dokumentär. Nu är den här. 8 avsnitt á 30 minuter. Omfattande, tung och genomarbetad – och djupt upprörande.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kvinna efter kvinna kliver fram till en bit silvertejp som sitter på golvet i studion. En efter en berättar de om hur män har våldtagit, trakasserat och förnedrat dem. Precis som 2017 visar de upp sina trauman för världen i hopp om att någon ska lyssna. De delar med sig av det de helst vill glömma i hopp om att det ska leda till förändring. Blickarna är starka men sorgsna, rösterna stabila men med en klump i halsen. Jag ser min svägerska dyka upp framför kameran. Hon berättar om ett våldtäktsförsök och jag vill skrika rakt ut. 

Som så många gånger de senaste fyra åren hamnar jag i ett tillstånd av sorg för någonting som aldrig blev. En revolution där kvinnornas insats var så stor och resultatet så litet att det hela framstår som ett dåligt skämt. Patriarkatet står vid ingången till den värld vi trodde att vi skulle få leva i efter 2017 och skrattar rått; ”gick ni på den lätta?” 

Förtalsdomarna faller, kören säger ”det gick för långt”. På radion säger de att en av fyra unga kvinnor har blivit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet och när jag promenerar förbi Slussen skriker en man ”jävla hora” i mitt ansikte för att jag inte vill betala hans biljett till tunnelbanan. 

I SVT-dokumentären ”Metoo - hösten som förändrade Sverige” säger skådespelaren Sofia Helin, en av initiativtagarna till #tystnadtagning, att arbetet med vittnesmålen och uppropet var så överväldigande att hon blev sjuk och behövde lång tid för att återhämta sig. 

I nästa avsnitt ser vi pixlade bilder på Soran Ismail och Göran Lambertz. Nu ska SVT prata om strukturer, inte om enskilda män. De enskilda männen ska istället få egna tv-program, skriva böcker, de ska få berätta om hur det kändes att vara rädda, att se sig bakom axeln, inte våga gå ut. Jag förstår att man vill låta kvinnorna ta plats i den stora berättelsen om metoo, men det skorrar falskt. Medierna, inte minst SVT, har begått för många misstag i kölvattnet av metoo för att anledningen till att de utpekade männens existens i metoo-dokumentären i princip är utraderad ska kännas legitim. Att klippa och klistra, välja och vraka för att hitta de delar av metoo-rörelsen som är coolast för tillfället har varit mediernas paradgren de senaste åren. 

”Metoo – hösten som förändrade Sverige” vill zooma ut, ta ett större grepp och minimera risken för att samtalet förskjuts från att handla systematiska sexuella trakasserier och övergrepp till att handla om enskilda förövare. Ett av de sista avsnitten heter ”Backlashen” och handlar om debatten kring ”folkdomstolarna”, om hur förövare och offer bytte plats. Jag tycker det är bra. Men det är för sent att skriva om metoo-historien. De hundratusentals kvinnor som vittnade i de 70 svenska uppropen ville inget hellre än att prata struktur, men medierna fick det att handla om enskilda utpekade män. Jag önskar fortfarande att SVT och andra medier ska be om ursäkt. Inte till männen, utan till alla de kvinnor vars historier man glömde bort alldeles för snabbt. 


Läs fler krönikor av Irena Pozar: 

Se också:

Den 15 oktober 2017 slår en hashtag igenom världen runt.