Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Jag kallar mig invandrare för att jag måste göra det

Soldater vid gravplatsen för Srebrenicas offer.Foto: LISA MATTISSON / LISA MATTISSON EXP

Srebrenica 11 juli 1995. Tusentals muslimska pojkar och män lastas ombord på lastbilar och körs till platser där de avrättas. När de bosnienserbiska styrkorna med Ratko Mladic i spetsen är klara landar dödssiffran på 8 000. Den etniska rensningen av muslimer i området pågår i över tio dagar och är ett av de värsta massmorden i Europa sedan andra världskriget. Det har bara gått 25 år.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag föddes själv in i det krig som Srebrenicamassakern blev en del av. Min mormor bor några kilometer från massgravarna i vilka muslimska tonårspojkar slängdes. Sjukhuset i Sarajevo som jag föddes på blev bombat några månader senare. Ändå vet jag så lite. Det påminns jag om när jag läser Jasenko Selimovics nyutkomna bok ”Sarajevo - minnen från en belägring”. I den beskriver han det helvete han, min pappa och andra Sarajevobor levde i under kriget. Ducka granater, äta blad och sitta i skyddsrum blev vardag i den annars så levande staden där moskéer, kyrkor och synagogor trängdes tillsammans. Selimovic beskriver hur han inte vill sjunka till nivån hos de som beskjuter muslimer för att de är muslimer. Han vill inte definiera sig efter en etnisk tillhörighet, han vägrar uppdelningen av människor i den typen av kategorier. Men, skriver han, när muslimer mördas och våldtas bara för att de är muslimer – ”har jag då rätt att säga att jag inte vill definiera mig, att det här inte är mitt krig? Borde man inte solidariskt ställa sig på offrens sida?”

Jag vet inte om jag någonsin fattat ett aktivt beslut att kalla kriget för mitt. Jag var ju trots allt ett spädbarn och Sverige är mitt land på ett sätt som Bosnien aldrig kan vara. Men kriget var min familjs och deras vänners, och är därför även mitt. Sverige har inte upplevt krig på över 200 år, men många svenskar har upplevt krig. När jag kallar mig bosniak, muslim och invandrare gör jag inte det för att jag inte är eller vill vara svensk. Jag gör det för att de epiteten är en del av mig och många andra svenskar. De är själva anledningen till att vi överhuvudtaget har svenska pass. 

Att vara svensk i dag är att minnas när det bara fanns två tv-kanaler, tycka att lingonsylt är ett rimligt middagstillbehör och kladda smör på farmors och farfars furubord i en lägenhet där både påsk och midsommar firas. Att vara svensk är också att inte kunna en enda Taube-låt, tycka att 15 grader är för kallt för att grilla och att klä upp sig när man ska till skolan. Att vara svensk är också att bli stoppad av polisen för att man är svart, bli kallad judesvin och höra ”varför flyttar du inte hem om Sverige är så jävla hemskt?” när man höjer sin röst.

Att erkänna detta är inte att dela in människor i kategorier, och att uttrycka att man tillhör en viss etnicitet är inte att skapa ett vi och dem – tvärtom. Det är att bredda bilden av vem som är svensk och vilka problem svenskar möter. Det är att skapa ett Sverige där alla syns och hörs. Det är att låta alla smälta in i stället för att sticka ut, och vad är mer svenskt än just det? 

 

Irena Pozar är chefredaktör för VeckoRevyn.