Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Jag har lägre iq – är det så han menar?

Jag ska snart fylla två år när Lasermannen i tingsrätten döms för ett mord och nio mordförsök med rasistiska motiv, skriver Irena Pozar.
Foto: Privat
2020 var Irena Pozar med i SVT:s ”På spåret” tillsammans med Patrik Arve.
Foto: SVT

Inga tänder… ? En mustasch… ? Luktar skit…? En bosnisk tjej!

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Orden står klottrade i en barack som nederländska FN-soldater bodde i under tiden de var ansvariga för att skydda bosniakerna i Srebrenica från att bli slaktade på grund av sin etnicitet. När de anlände till dåvarande Jugoslavien hade de förmodligen inte särskilt utpräglade åsikter om bosniska tjejer, men under tiden de befann sig mitt i konfliktens centrum ändras det – i alla fall för några av dem. 

Tre månader efter att jag föds utbryter ett krig som ingen är beredd på. 1993, ett och ett halvt år senare, uppstår mina föräldrar och jag i Småland. Samma år skriver Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Lars Moquist i en motion att ”regeringen länge förde en politik som gett människor på flykt ute i Europa signalen ‘Kom till Sverige'”, ”Eftersom målet är återvändande så skall uppehållstillståndet vara tillfälligt” och ”Sverige har tagit ett mycket stort ansvar för flyktingsituationen i Europa”.

Jag ska snart fylla två år när Lasermannen i tingsrätten döms för ett mord och nio mordförsök med rasistiska motiv. Min familj är lättad över att ha sluppit undan bomber och krypskyttar i Bosnien, men förkrossade över allt de förlorat. 

Min uppväxt är trygg, jag saknar ingenting men jag vet hela tiden att det finns människor som önskar att sådana som jag aldrig hade kommit hit. Det fortsätter. Jag är personligen ganska skonad från den uppenbara rasismen, men den är alltid där ändå. Den dödar ibland, plågar och ifrågasätter varje dag. 

2010 kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen och jag gråter i min engelsklärares rum på Katedralskolan i Växjö. Vad händer nu?

Politiska kommentatorer kommenterar. Tyckare tycker. Röstberättigade röstar. 

Men vad betyder det här för oss blattar som redan är här? Vad betyder de för alla de som, likt oss, flyr krig? Vart ska vi ta vägen? Vart ska de ta vägen?

Äsch, Sverigedemokraterna är paria. En skam för Sverige. Snart är de borta. Det här är inget att oroa sig för. 

Höga betyg, extrajobb, artighet, föräldrar som arbetat varje dag sen de satte sin fot i Sverige, en lillebror som är född här, fast jobb som tonåring, eget företag.

Ingenting av detta spelar någon roll. Det går inte att vinna. Så länge det finns invandrare som är dåliga personer, är invandring dåligt. Så länge vi andas ska vi vara tacksamma. 

Vaknar du varje dag och är tacksam för att du är född i det här landet? Grattis, vilken skön känsla. Men att du skulle tvingas känna den i stunder när du mår dåligt, lider, jobbar ihjäl dig, diskrimineras är orimligt. I ett land som Sverige är det rimligt att inte nöja sig med att överleva. 

Jag har gift mig med en etnisk svensk och fött ett barn på BB Sös. Jag har betalat skatt i Sverige sedan jag var 18 år gammal och nyligen köpt hus i en förort till Stockholm. En drömblatte. Jag har till och med jätteljus hy och blåa ögon. Råttfärgat hår och storlek M i kläder. 

Under de åren jag har varit svensk har mycket hänt. Gränser har flyttats framför våra ögon.

Så länge det finns invandrare som är dåliga personer, är invandring dåligt. Så länge vi andas ska vi vara tacksamma, skriver Irena Pozar.
Foto: PRIVAT

2021 säger justitieminister Morgan Johansson att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli huvudregel. Att Sverige tagit för stort ansvar och skickat fel signaler, att fler asylsökande bör återvända. Jag har inte ens hunnit fylla 30 och här är vi nu. Jag får varje dag mejl om att jag är inkvoterad, ett muslimluder som borde våldtas av afghanska skäggbarn.

Jag är van. Det skrivs i det tysta, lite hemligt, de som hotar att anmäla mig till socialen för att jag, på grund av det jag skriver, är en dålig mamma använder falska namn. Det gör mig glad. Den lilla skam som de trots allt känner (eller är det feghet?) skapar ett hinder, de kan inte stå för det de skriver. Även de små segrarna. 

Men så händer det - igen. Etablerade personer med stor makt säger något som gör det glasklart vad som hänt de senaste åren. I en tweet skriver den mångåriga SvD-ledarskribenten, journalisten och numera Bulletin-medarbetaren Per Gudmundson, känd för sin ”invandringskritik”, att jag är ett exempel på att opinionsjournalistiken förlorat 20-50 iq-punkter de senaste två decennierna. Det beror på invandringen, och han tar mig som exempel. Jag har lägre iq för att jag inte är etnisk svensk. Är det så han menar? 

Per Gudmundson

Det är ett grovt påhopp med rasbiologiska förtecken, på mig personligen men framförallt på Sveriges invandrarbefolkning. Gudmundson tar bort tweeten, ångrar formuleringen och beklagar. Han skyller det inträffade på att han ”surnat till efter några öl”.  Jag skyller på honom och alla andra som år efter år, medvetet och omedvetet, förflyttat gränser för hur vi i ett första steg tänker, och i ett andra steg uttrycker oss om människor. 

Var ska det sluta? Vad kommer efter SD? Efter Lasermannen och Mangs? Efter politiker som stolt förkunnat att Sverige aldrig haft så få asylsökande, samtidigt som fler människor än någonsin är på flykt? Efter anonyma hot, efter dagligt hat? 

Inga tänder… ? En mustasch… ? Luktar skit…? En bosnisk tjej!

När kommer jag se klottret utanför min dörr? När är jag bra nog för att slippa?

Aldrig. För det handlar inte om mig. Det handlar om rasism, och det finns ingenting jag eller andra invandrare kan säga eller göra för att den ska försvinna. Jag har förlikat mig med det och kanaliserar numera all min energi till att uppbåda upprördhet och förvåning när någon säger att invandrare har lägre iq än svenskar. De tror det på riktigt.

Hur kan de tro det? Vad har hänt i det här landet de senaste åren som gör att en grundläggande medmänsklighet och empati försvunnit för så många? 

Svaret är politiskt. Alla vet ju att man letar syndabockar när man upplever att samhället håller på att gå åt helvete. Det är en löjligt enkel analys. 

Är det det som gör att Ebba Busch ger svensk-somalierna skulden för deras egen död under coronapandemin? Som gör att Stefan Löfven poserar bredvid en text om att arbetskraftsinvandrare tar svenskarnas jobb? Att Ulf Kristersson säger ”Stärk gränsen!” iklädd jaktkläder?

Exemplen är oändliga. Det är också lidandet för de många svenskar med invandrarbakgrund som bor här. En gång invandrare, alltid invandrare. Det spelar ingen roll hur många blöjor du byter på ett ålderdomshem, hur många hamburgare du levererar i en rosa låda fäst på din moped, hur många företag du startar, hur många mål du gör i EM, hur många tumörer du opererar bort. 

Du är brännmärkt, för alltid. Du är en av de där som förstör. Människor tar första bästa tillfälle i akt att påminna dig om det och politikerna jublar. 

Sverigedemokraterna har blivit kosher. Jag har blivit vuxen och gråter inte längre i en lärares arbetsrum. Men jag sörjer varje dag alla drömmar som går förlorade i Sverige eftersom de dröms av invandrare. 

För några år sedan sörjde svenska folket den lilla döda pojken på stranden vid medelhavet. Idag vänder vi bort blicken. Vi måste ju ta hand om våra egna. Jimmie Åkesson gnuggar händerna och jag vet inte längre vad jag ska göra. 

Irena Pozar om hatet:

Journalisten Irena Pozar har tidigare medverkat i ”Trolljägarna”. Där berättar hon om hatstormen som följde efter en krönika.