Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Irena Pozar: Ge oss bara lite kvinnofrid

Nästa vecka är det tänkt att Hagamannen ska släppas fri och återvända till den stad där han en gång terroriserade kvinnor. 2006 dömdes han till 14 års fängelse för mordförsök, grov våldtäkt, våldtäkt och försök till våldtäkt. Från att så sent som i mars ha nekats permission utan vakter till ett liv i det fria. Han må ha avtjänat sitt straff, men Kriminalvården bedömer fortfarande att risken för honom att återfalla i sexualbrott är stor.

I en utredning som gjordes i samband med att han kom till fängelset slog man fast att han under lång tid haft återkommande sexuella impulser "fokuserade på verkliga situationer där offrets fysiska och psykiska lidande har upplevts som sexuellt upphetsande, samt att han agerat på dessa impulser".

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I stället för att ge honom vård för detta satte man honom i fängelse. Med rättspsykiatrisk vård hade straffet inte blivit tidsbestämt. Hagamannen hade fått den hjälp han behövde fram till den dagen han räknades som frisk. Men eftersom han nu sitter i fängelse planerar man att lossa hans bojor. När det händer dras bojorna kring kvinnors handleder åt. Hagamannens eventuella frigivning blir i bästa fall ett mentalt, och i värsta fall ett fysiskt, fängelse för kvinnor i hela Sverige.

Rädslan för att när som helst bli överfallen av en person som kommer springandes bakom en är en stor faktor i varje kvinnas liv. Jag har vänner som aldrig går utan strumpbyxor och aldrig har kjolar för att de är rädda för att det ska underlätta för en våldtäktsman. En våldtäkt är sällan en sådan som sker i en buske eller i en mörk tunnel, ändå är det den bilden som spelas upp i mitt huvud varje gång jag går hem ensam. Överfallsvåldtäkterna utgör en liten del av alla de våldtäkter som varje år begås i Sverige, men de är de enda jag vågar vara rädd för.

För hur skulle mitt liv se ut om jag om nätterna låg och var rädd för att min pojkvän skulle tvinga sig på mig när jag sov? Hur skulle det se ut om jag inte vågade träffa nya människor eftersom jag var rädd för att de skulle ignorera mina nej efter att jag följt med dem hem på efterfest?

De två scenarierna är betydligt mer troliga än att en man likt Hagamannen skulle överfalla mig på natten, våldta mig och försöka bita av mitt öra. Men tanken på det begränsar mig betydligt mer i vardagen än de andra scenarierna. Det är Hagamannen som gör att jag svarar "Jag är för trött" när en vän ringer och frågar om jag vill följa med ut på kvällen, för att jag inte vågar gå hem själv efter utgången. Det är Hagamannen som gör att jag går omvägar och väljer skor utifrån vilka som är lättast att springa i och inte vilka som jag känner mig finast i.

Hagamannen personifierar den skräck som vi ständigt lever med: att en person som när som helst kan ta ifrån oss allt som är vårt. Som kvinna i dagens Sverige önskar jag egentligen bara en sak: kvinnofrid. Det är allt jag begär. Ge oss bara lite kvinnofrid.

Låt oss våga gå barbenta, låt oss kunna öppna mejlkorgen utan att mötas av utförliga beskrivningar på hur vi ska bli våldtagna, låt oss sitta ifred på bussen och låt oss slippa bli tafsade på.

Sluta våldta oss på festivaler. Sluta vägra ta ett nej och snälla, sluta tro att vi uppskattar era komplimanger som vi aldrig har efterfrågat.

Vi är rädda och det är samhällets fel. Jag vill inte vara rädd för killen på tunnelbanan som säger att jag har fina ögon, men jag är det.

För jag har fått lära mig att vara på min vakt och passa mig så inget ont händer. Ge mig lite kvinnofrid så kanske vi kan prata nästa gång.